Meningslös slapstickskräck

Det råder total stiltje i skräckgenren och fånerierna verkar inte ta slut på biograferna. I Drag Me to Hell har Evil Dead- och Spider Man-regissören Sam Raimi kokat ihop en historia om banktjänstekvinnan Christine Brown (Alison Lohman) som råkar ut för diverse övernaturliga hemskheter när hon ser till att den gamla, mystiska fru Ganush (Lorna Raver) blir hemlös.
De som gillar Raimis Evil Dead-filmer kommer kanske att uppleva Drag Me to Hell som ett kärt återseende. Själv hade jag enorma svårigheter att bibehålla koncentrationen. En kort stund under de inledande minuterna roades jag av slapstickskräcken och äckelhumorn. Och det är väl, vid sidan av en fantastiskt suggestiv affisch, det enda positiva som finns att säga om filmen. Ty en krystad självdistans och lätt parodisk ton håller inte många minuter. Horribelt skådespeleri, ett urlarvigt manus, en plågsam förutsägbarhet och en orgie i barnsliga skräckklichéer såsom spyor, blod, skramlande kastruller och knarrande dörrar gör Drag Me to Hell till en av årets hittills sämsta filmer. Det finns absolut ingen vettig röd tråd som håller ihop berättelsen och jag skäms å den stackars Lohmans vägnar när hon måste låtsas bli rädd för en flygande näsduk eller en skjortknapp.

För er som vill se en bättre sida av Raimis regi vill jag tipsa om hans bästa film, A Simple Plan (1998) där regissören tydligt visar prov på ett stabilt hantverk. För er som vill vistas en stund i skräckgenrens finrum rekommenderar jag ett besök i dvd-uthyrningsbutiken där ni kan hyra Instängd (2005), Eden Lake (2008) och The Strangers (2008) så har ni en hel dags högkvalitativ filmunderhållning.

Meningslös slapstickskräck

De som gillar Raimis Evil Dead-filmer kommer kanske att uppleva Drag Me to Hell som ett kärt återseende. Själv hade jag enorma svårigheter att bibehålla koncentrationen, skriver Hanif Sabzevari.