Jag tror alla har upplevt det någon gång – hur en textrad kan skära rakt in i själen och bli en del av ens eget liv. Det kan vara en schlager eller en refräng ur en hitlåt. Men det kan också gälla den allra mest ”seriösa” litteraturen. Kanske ändå särskilt just den.
Jag har själv ett sådant minne. Vintern 1985 låg min far för döden på långvården efter en serie hjärnblödningar. Ute var det snöyra och mörker, det är allt jag minns. Han kunde inte längre tala. Efter ett långt vakpass gick jag för att sova ett par timmar och grep en bok när jag passerade bibliotekets bokvagn. Jag läste på sjukhusets gästbädd:
Vems liv? frågade du
Och jag svarade
mitt liv, och ditt
det finns inga andra liv
Men skillnaderna mellan människor?
Det finns bara skillnader
Det gör ingen skillnad! (...)
bara när du blir tydlig
när du
frågar mig, och jag
svarar, och sedan
tillbaka. Bara då finns språk,
bara då finns människa.
Det händer alltså inte
särskilt ofta?
Nej, det mesta
är ännu skillnad
Ska vi prata nån mer gång?
Ja
Tror du att någon förändring är möjlig?
Ja, också det
Jag hade råkat få med mig Göran Sonnevis då nya diktsamling ”Dikter utan ordning”. Jag läste orden och någon sorts mening tog form inuti mig. Man skulle kunna kalla det för förtröstan, eller tro på sammanhang. Utanför fönstret natt och drivande snö. Men något var annorlunda.
Jag har hört andra berätta liknande saker. Någon berättade hur orden i Ylva Eggehorns dikt ”Var inte rädd” fick det att vända inom honom, i ett ögonblick av avgrundsförtvivlan. Dikten trycktes 1972 i en av hennes första diktsamlingar när hon var mycket ung, men har sedan tonsatts till en psalm som nått långt utanför kyrkans väggar. ”Du är på väg. En dag blir natten vit.” Den sjungs ofta på begravningar.
Och omvänt: verklig förtvivlan fordrar också ord. Det var 1949 som filosofen Theodor Adorno fällde de berömda orden "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari."
Men redan året innan hade Paul Celan skrivit dikten ”Dödsfuga”, som blev hans mest kända:
döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt
Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
Celans text blev själva den dikt som förmår närma sig Förintelsen och hålla kvar dess fasa. Adorno kom några år senare också att förändra sin hållning: "lidandet har samma rätt till sitt uttryck som den torterade har rätt att skrika."
Litteraturen upprättar sin egen värld, sin egen mening. Vi behöver den. Jag kommer alltid att tänka på detta när jag hör olika förslag om läsövningar, hur man inte minst i skoldebatten ständigt återkommer till vikten av att läsa skönlitteratur som ”lästräning” – som om vi hade litteraturen till just detta, en sorts löpband att springa på för att bli starkare i språkmusklerna och bättre på att tolka instruktionsmanualer.
Jag vet inte hur ofta man i dagens högstadieskolor och gymnasier stannar upp i dikter, i den verkligt svåra sortens språk, men jag vill tro att det snarare är regel än undantag. (Och en och annan stressad lärare kanske kvider: va, tycker han att vi ska läsa Celan nu också! I 7E! Det går aldrig!)
Men jag vet ju det, av egen och andras erfarenhet, att det är just där meningens mirakel kan uppstå. I mötet med ord jag inte förstår men som skapar ett sammanhang för mig att fylla dem med – den innebörd jag just då behöver. Om jag inte provoceras av mötet med det verkligt säregna och sköra språket kanske det aldrig händer.
Celans dikt i tolkning av Lars-Inge Nilsson