Melodram som inte övertygar

Han anklagar den aftonklädda samlingen för att strypa hans bidrag till sjuka och svältande i Etiopien där han för tillfället arbetar. Hans tilltag griper Sarah djupt och hon beslutar sig för att bege sig till Afrika med en privatfinansierad hjälpsändning. Det blir den första av tre resor hon gör till doktor Callanahans arbetsplatser.Filmernas bilder av svältande och lidande i världens oroshärdar, i tur och ordning Etiopien 1984, Kambodja 1989 och slutligen Tjetjenien 1994 är väldigt lika de bilder vi sett i tv:s nyhetsrapportering. Skillnaden är att man försökt skapa både spänning och romantik med att berätta om en kärlekshistoria mellan doktorn och den unga rika kvinnan. Intentionerna är inte så dumma, men resultatet är inte helt övertygande. Tredje världens öden och plågor bildar liksom fond till glamouren och det känns inte riktigt bra. Komplicerade situationer i världens oroshärdar har skildrats bättre på film, minns exempelvis Killing Fields , Harrisons Flowers, Försvunnen, eller Salvador. ( Hyr någon av dem på video istället!).Rollfigurerna tecknas med tunna streck. Sarah skildras som både naiv och styvnackad när det gäller att ta emot goda råd om hur man kan bete sig i främmande kulturer. Här finns också en CIA-agent som går in och underblåser i samtliga oroshärdar och är väldigt intresserad av att göra affärer med vilken sida som helsti konflikter . Hans motvikt är dock doktor Callahans närmaste kollega, en ständigt kramande medlare som försöker gjuta olja på vågorna när den ilskna och utarbetade doktor Callahan fräser ur sig cynismer.Den plötsligt exploderande kärleksaffären mellan Angelina Jolies rättrådiga Sarah och Clive Owens koleriska Nick är på många sätt överraskande. Filmens ärende - att hylla hjälparbetare som många gånger arbetar med fara för sina liv - hade förtjänat mer omsorgsfullt skildrade rollfigurer för att bli riktigt engagerande.