Mellandagar med Pinter och Eliot
I FRILÄGE. Harold Pinters bortgång lämnade många spår i London under dagarna mellan jul och nyår, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Harold Pinters bortgång lämnade många spår i London under dagarna mellan jul och nyår. Bokhandeln Foyles vid Charing Cross Road hade ett helt bord fullt med böcker av och om den kanske allra störste av de inhemska dramatikerna under förra seklet. Tidningarna var fyllda av kommentarer och minnesartiklar. Några, som The Daily Telegraph, The Independent och Daily Mail, lade tyngdpunkten vid de biografiska detaljerna, de bägge äktenskapen och förhållandet till sonen. Och Pinters engagemang under senare delen av sitt liv i politikens dagsfrågor.
För den bredaste och mest ingående bevakningen svarade inte oväntat The Guardian. Tidningens teaterkritiker Michael Billington lämnade över ett helt uppslag en bred sammanfattning av hela författarskapet. Med pjäserna i centrum och stort utrymme åt de självbiografiska erfarenheterna, när Pinter skrev om maktförhållanden i familjen och i samhället. Stort utrymme gav Billington i sin artikel även åt den förnyelse av dramat som fanns redan i pjäsernas utformning som texter. Flera tidningar passade också på att hänvisa till uppsättningen just nu av No mans land, om två mäns olika förhållningssätt till det förflutna, som ges på The Duke of York's vid S:t Martin's Lane.
The Donmar Warehouse är den kanske allra mest uppmärksammade teatern i London just nu. Man spelar klassiker i egna tolkningar men även en hel del nyskriven dramatik. Uppsättningen av T S Eliots The family reunion liknar inte mycket av den scenkonst som för närvarande har medvind i Sverige. Här är det i stället frågan om teater som bygger på och lyfter fram pjästextens ord i stor trohet mot deras upphovsman. Eliots pjäs Släktmötet tillkom 1939 och är ett livsdrama med en religiös och katolsk underström. Efter åtta års bortavaro återvänder sonen Harry till föräldrahemmet för att fira sin mammas födelsedag. Men mötet med anförvanterna och den nerslitna och ruffiga lantegendomen blir en hel uppgörelse med det förflutna sedan flera generationer tillbaka.
T S Eliot skrev sitt drama med Orestesmotivet från den grekiska antiken som förlaga. Här finns en släktskuld att sona och hämndgudinnor ingriper i skeendet. Där råder en strikt matriarkal maktordning. Det auktoritära mönstret visar sig dock vara ett bräckligt värn mot allt som är bortträngt och undanstoppat. Pjäsen rymmer även en årstidssymbolik med förbindelser till Det öde landet. Regissören Jeremy Herrin har givit Samuel West i rollen som Harry många likheter med en Hamletgestalt. Även om de många skuggorna från det förflutna, all tvekan och vilsenhet hos honom till slut landar på någorlunda fast mark. Skådespelarnas handlag med Eliots mäktiga och ofta poetiskt laddade text är av det mästerliga slaget och närheten till publiken i den lilla spellokalen ger hela föreställningen ett överväldigande tilltal.
Så här alldeles utan någon ironi går det också att göra teater. Det är inte utan att ett sådant tillvägagångssätt kan kännas en smula befriande för den som är van vid en scenkonst som mestadels färdas längs helt andra spår.