Mellanår för svensk film

Hur kul är det egentligen att inte bli förstådd? Och hur folkligt vanlig är inte den känslan?
Roy Andersson har egentligen gjort en formmässigt liknande film den han gjorde för fyra år sedan, Sånger från andra våningen, och ändå känns det som att denna är det mest originella som vi kunna se på bio under året. Roy Andersson skapar rörliga bilder som ingen annan. Nu återstår att se om Oscarsjuryn tycker Du levande är spännande nog att nominera till årets utländska film.

När det annars gäller svenskt har det varit ett mellanår - igen. Ett par axplock ur en jämntjock ström av filmer är Klaus Härös Den nya människan som lyfter fram glömda tidsfragment från ett flickhem ur svensk nutidshistoria och 25-åriga Daniel Wallentins lovande debut Ett öga rött, filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris roman om den unga Halims önskan att bli en riktigt svensk. Andra böcker som blev film var Martina Haags Underbar och älskad av alla med författaren själv i huvudrollen och Linas kvällsbok, där långfilmsdebuterande Hella Joof visade gott handlag med sina unga skådespelare. I skrivande stund återstår juldagspremiären av Arn, den dyraste svenska filmen någonsin. Kalkon eller succé? Det är frågan.

Till och med då danska regissören Lars von Trier påstår att han gjort en film med vänsterhanden blir det bra. I Direktören för det hele parodierar han sin egen dogmateknik, samtidigt som han driver med modern företagskultur. Den filmen gav lite otippat årets flesta bioskratt. Mer väntad god underhållning fick vi i musikalfilmen Hairspray, en sällsamt lyckad nyinspelning av en kultklassiker från 1988.

Åt brittiska komedin The Queen var det mer muntert småfniss åt den eleganta replikföringen. Helen Mirren gjorde årets kvinnliga huvudroll som brittiska drottningen, tätt följd av franska Marion Cotillard i rollen som den sårbara och dramatiska sångerskan Edith Piaf i La vie en rose. Men hon var ju förstärkt av originalets röst i sångnumren, förmodligen en bidragande orsak till filmens styrka. Andra starka kvinnoroller fick vi av Judi Dench och Cate Blanchett i Notes on a scandal, ett rätt typiskt brittiskt filmdrama med underströmmar av förträngd sexualitet och kvävande kammarspelskänsla.
Forrest Wittaker gjorde ett enastående porträtt av den otäckt oförutsägbara diktatorn Idi Amin i Last king of Scotland och Tom Cruise var lysande som slipprig politiker som plötsligt krackelerar i krigshets i Robert Redfords annars lite pratiga politiska drama Lejon och lamm.

Till Kärlekens slöja fick vi plocka fram näsdukarna, det var ett tag sedan sist vi kunde se en romantisk snyftare. En vacker roman av W Somerset Maugham fick poetiskt vackra bilder. Spanjoren Guillermo del Toro sprängde fantasins gränser med de surrealistiska bilderna i Pans labyrint, förstärkta med onda, realistiska från spanska inbördeskriget.
Under året gick ett par av filmhistoriens verkligt stora regissörer bort. Ingmar Bergman dog 30 augusti och Michelangelo Antonioni lite senare samma dag. Scenen i Bergmans Det sjunde inseglet (1957), där en riddare tålmodigt spelar schack med Döden är nog för alltid etsad i vårt kollektiva filmmedvetna, liksom ringdansen vid julfirandet hos familjen Ekdahl på Trädgårdsgatan i Uppsala i Fanny och Alexander (1992).