Vem hade kunnat ana att en forskningsrapport i företagsekonomi kunde vara så kittlande? Men det är ju något alldeles särskilt med de rika och deras vanor – det blir tydligt när man bläddrar i Mikael Holmqvist omskrivna tegelsten ”Djursholm: Sveriges ledarsamhälle” (Atlantis).
Läsningen är närmast hypnotisk: Skolbarn som får träna på att åka buss. Förskollärare som har en ”kundrelation” till barnens föräldrar. Lärare och politiker som betraktas som ”servicepersonal”. Konst är viktigt, men den ska vara ”behaglig” och inte utmana någon. Den smala Djursholmsvägen är verkligen smal, och omgärdad av en mängd oskrivna regler: Du ska inte vara morgontrött, inte vara hetsigt intellektuell, inte vara bög och absolut inte vara tjock.
Som DN:s Björn af Kleen konstaterade i en krönika häromsistens: Ingenstans i denna elitvärld blir normerna så tydliga som i synen på den fysiska kroppen (DN 15/5). Holmqvist skriver i boken att den centrala träningen till stor del handlar om att åstadkomma en ”känsla av social överlägsenhet”.
Så exotiskt detta vore, om inte samma tendenser funnes även långt utanför Djursholms inhägnade tennisbanor. Som den norske filosofen Harald Ofstad hävdar i sin moderna klassiker ”Vårt förakt för svaghet”, som kom i nyutgåva häromåret: Tanken om den starkes rätt finns närmare oss själva än vi tror.
Jag har tidigare i vår skrivit om boken ”Wellnessyndromet” (Tankekraft förlag) av Carl Cederström och André Spicer, och en hälsohets där fett betraktas som en moralisk belastning: ”Så reduceras kroppen till ett material bland andra, att bedöma, bruka och reklamera, och det i en tendens med rent totalitära drag. En som kräver att människan och hennes hemliga rum ska utrymmas, mätas upp och stå till ständigt förfogande.” (UNT 20/3, 2015)
För några år sedan kom den tyska författaren Juli Zehs roman ”Corpus delicti” (Weyler förlag) ut på svenska, om en dystopisk framtid där hälsofascismen segrat och individens lekamen blivit statens egendom. I en intervju menade författaren att hon skrivit boken som ett uppror mot en trend där det biologiska blivit allt viktigare: ”I ett humanistisk tänkande har människan alltid definierats som ett andligt och själsligt väsen, och bildning har varit viktigare än ”fitness”. Men det håller nu på att ändras, vilket jag tycker är betänkligt.” (DN 4/12, 2012)
Ursäkta Frau Zeh, men att i dessa dagar överhuvudtaget hänvisa till ”humanistiskt tänkande”? Du är hopplöst ute. Humanism är töntigt, naivt – och svagt, inte minst. Humanism är ingen bra idé i ett offentligt samtal som går ut på att skicka signaler om att man inte är en kärring: Hårdare tag mot tiggare, hårdare tag mot brott, hårdare tag i skolan och får man snälla rara be om lite realism i migrationsfrågan?
Så kan ledarskribenter på stora tidningar under en och samma vecka håna ambitioner om hbtq-kunskap på flyktingboenden och ifrågasätta barns särskilda skyddsvärde i asylprocessen. Så kan politiker på båda sidor hötta med näven om ett ”bortskämdhetssamhälle” där folk kollar på Netflix istället för att göra sin plikt. För att inte tala om hur skrattretande det är att kulturpersonligheter skriver debattartiklar om Nato-övningar och säkerhetspolitik – oavsett vad man tycker i sakfrågan. Shut up and sing teaterfjollor, låt karlarna sköta det här.
Så. Jag går på semester och tar med mig Mikael Holmqvists tegelsten om den exotiska överklassen och deras herremoral, för att tala lite försiktigt med Nietzsche. Mellan raderna ser jag mig själv.