Media som skapar samvaro
KRÖNIKA. Vi delar inte längre upplevelser, vi har inte längre koll på varandras upplevelser, vi diskuterar inte våra upplevelser, skriver Merete Mazzarella om hur tekniken påverkar våra samtal.
Merete Mazzarella
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så skriver Alberto Manguel i boken Nattens bibliotek och det är rader som inbjuder en att associera vidare, att fråga sig vad en fortsatta tekniska utvecklingen betytt för samvaro och samtal människor emellan och - först och främst - familjemedlemmar emellan?
I min femtiotalsbarndom förekom det fortfarande att hela familjen lyssnade till något radioprogram tillsammans. Först satt man andäktigt tysta runt radioapparaten, sedan samtalade man. När vi fick tv - det skedde sent - satt vi också tillsammans och tittade. Vi satt försänkta i mörker men efteråt tände vi och så samtalade vi. Och det var inte bara inom familjen vi samtalade utan också i skolan, på arbetsplatserna, med vänner och bekanta: det fanns få kanaler på den tiden, alla såg samma program, tv:n skapade gemenskap också på det samhälleliga planet.
I dag är det annorlunda och det handlar ingalunda bara om att antalet tv-kanaler har ökat explosionsartat, eller om att tv-programmen - bortsett från de mest spektakulära, de som kvällstidningarna skriver spaltkilometer om - inte längre erbjuder någon gemensam referensram. Det handlar också - och kanske framför allt - om att vi inte längre tittar tillsammans i samma utsträckning. I allt fler hushåll har de vuxna sin tv och barnen sin, vi delar inte längre upplevelser, vi har inte längre koll på varandras upplevelser, vi diskuterar inte våra upplevelser. Och det är inte bara TV:s förändrade roll man kan fundera på utan också telefonens. När jag var barn stod telefonen i tamburen och alla följde med allas samtal. När telefonen ringde och föräldrarna svarade kunde man på deras tonfall gissa sig till med vem de talade. I själva verket var det något av ett familjenöje att gissa vem de talade med. När jag blev tonåring började jag visserligen bära in telefonen i flickrummet - sladden räckte just jämt, men hur jag än stängde dörren och sänkte rösten var jag medveten om att de andra lyssnade. I dag har vi alla var sin mobiltelefon och ingen har längre någon som helst insyn i andra familjemedlemmars mobilsamtal.
Och så skall vi inte glömma datorn. Eller: datorerna - för i allt fler hem har barnen också var sin dator. I vilken utsträckning unga människor där kan röra sig i världar deras föräldrar inte har en aning om har vi finländare sannerligen fått lära oss. För drygt fem år sen sprängde tonåringen Petri Gerdt en hemmagjord bomb i ett köpcentrum utanför Helsingfors. Senare har tonåringen Pekka-Eric Auvinen skjutit ihjäl kamrater och lärare i sitt gymnasium i Jokela. Båda var de skötsamma pojkar, som till sina föräldrar glädje mest höll sig hemma på kvällarna. Vid datorn, nämligen.