Två av de mest lästa kulturtexterna på UNT:s hemsida den senaste månaden har haft ordet "medelklass" i rubriken. Kan man förmoda att det var medelklass-läsare som lockades att läsa om sig själva?
Medelklassen anses gilla att reflektera över sig själv. Den kan gärna utbrista att något är "såå medelklass". Som DN-krönikören Fredrik Strage skrev för ett par år sedan: "Föreställ dig en stenrik arvtagerska som lämnar sin chihuahua på hundpedikyr, får en ansiktsbehandling på Sturebadet och suckar till sin väninna: ’Gud, vad vi är överklass.’ Eller en asbestsanerare som äter makaroner ur sin lunchlåda och säger: ’Alltså, det här är så arbetarklass.’ Det går inte. Endast medelklassen älskar att diskutera sin egen förutsägbarhet."
Men hur förutsägbar är egentligen medelklassen? I den bild som medierna målar upp har den inte längre villa, vovve och Volvo; i dag tycks den hellre åka på cityweekend än kuska runt i kombi. Den bor i bostadsrätt, bakar surdegsbröd och dricker caffe latte. Den pular med "livspusslet" och är bästis med Rut och Rot.
Om surdegsbakande var ett reellt kriterium vore emellertid medelklassen försvinnande liten. Så vilka innefattar den egentligen? Ska den definieras ekonomiskt? Sociologiskt? Kulturellt? Ingår både sjuksköterskor och it-konsulter? Skådespelare och vaktmästare?
Enligt den amerikanske ekonomen Lester Thurow är medelkassen den grupp vars disponibla inkomst är mellan 75 och 125 procent av medianinkomsten, vilket lär bli runt 15 000- 25 000 kronor efter skatt i månaden i Sverige.
Enligt svenskarna själva anser 51 procent att de tillhör medelklassen - medan 25 procent anser sig vara arbetarklass, 17 procent övre medelklass, 1 procent överklass och 6 procent saknar uppfattning, enligt en SOM-undersökning 2008.
I så fall omfattar medelklassen halva befolkningen, eller dryga två tredjedelar om man räknar in den övre medelklassen. Det gör den till en betydligt mer heterogen och svårhanterlig kategori än arbetarklassen och överklassen.
Samtidigt laddas begreppet ofta med symbolisk betydelse i debatter.
För fem år sedan användes "medelklass" som ett tillhygge i kulturdebatterna om handväskor (kvinnors konsumtion) och dagis (formerna för barnomsorg). Då konstaterade litteraturkritikern Moa Matthis: " ’medelklass’ har blivit ett kodord för kvinna. I det här sammanhanget används ordet för att understryka hur patetiskt det är när kvinnor ska tala politik men aldrig kan lyfta blickarna ur handväskan, bortom dagisgården och sina egna privata omständigheter."
I år är det frågor om rasistiska strukturer och stereotyper som dominerar debatten och när "medelklassen" dyker upp tycks den mer könlös - eller rentav manlig? Och vit.
Som ett eko av Strages iakttagelse om medelklassens "självdissande" skrev Filip Yifter-Svensson på Aftonbladets kultursida i somras om hur den nu vita medelklassen kommenterar sig själv: "Men ofta sträcker det sig inte längre än till koketta suckar rörande matlagning och heminredning. Usch, vad det här är vit medelklass, kan man säga när man har stått för länge vid långkoket, men aldrig om sin egen maktposition." (Aftonbladet 29/6).
Men under hösten har flera skribenter ur medelklassen just ifrågasatt sina egna maktpositioner i offentligheten. Ett färskt exempel på det är en text där författaren och kulturskribenten Jens Liljestrand självkritiskt resonerar utifrån det som drabbat honom mest i SD-videon som Expressen avslöjade: ”Inte den rasistiska retoriken, inte ’hora’ och ’babbe’. Inte ens järnrören. Utan förvandlingsnumret. Ögonblicket där Almqvist och hans vänner plötsligt blir De Normala. När de släpper sina tillhyggen och går tillbaka för att berätta för polisen hur de känt sig hotade och kränkta av en ensam berusad man.” (Sydsvenskan 18/11).
Liljestrand manar läsaren att betänka hur tre invandrarkillar från Botkyrka hade reagerat i samma situation och problematiserar ”den vite mannens position i det offentliga rummet”; hans självklara känsla av trygghet och hemmahörighet, hans anspråk på att bli lyssnad på – något som Liljestrand menar är typiskt för ”oss vita svenska medelklassmän”.
När det talas om medelklass verkar det alltså ofta finnas behov att precisera i termer av kön, etnicitet och annat. Det är ytterligare ett tecken på hur luddigt begreppet är när det står för sig självt. I sig tycks medelklassen alltså vara lika formlös och utsmetad som surdegskladdet.