I SVT:s briljanta dokusåpa Allt för Sverige tävlar svenskättade amerikaner om en träff med sina svenska släktingar. I säsongens första avsnitt fick de i uppdrag att uppvakta sina nyblivna grannar i en by vid Höga Kusten, med en påse bullar och ett vänligt fika. Gensvaret var minst sagt frostigt. De frejdiga jänkarna avvisades från den ena faluröda stugan efter den andra, och häpnade över den svenska skräcken för grannsamvaro.
I Livet på Orange Drive skildras den andra extremen: grannar som har så nära kontakt att man som betraktare vill bosätta sig på en öde ö. Grannfamiljerna Ostroff och Walling har bott mitt emot varandra i ett villakvarter i New Jersey så länge någon kan minnas. De joggar tillsammans, de firar jul tillsammans, de refererar till och med till sig själva som The Oranges - en enda stor familj.
Men det finns en gräns för grannsämjan. När Nina, dottern i familjen Ostroff, flyttar hem efter en uppslagen förlovning, uppstår ömma känslor mellan henne och Toby, pappan i familjen Walling. Då bryter helvetet löst, de mysiga villorna fylls med gapande munnar, sårade känslor och dramatiska uppgörelser. Och även om historien är föredömligt oförutsägbar så blir man till sist ganska uttråkad av all moralpanik, alla igenslängda dörrar och hyttande nävar.
Det är sorgligt att när Hugh Laurie får sin första nyanserade filmroll sedan Peter’s friends för 20 år sedan så är det i den här klichéfyllda medelåldersfantasin. Toby är en sympatisk och stillsamt olycklig rollfigur, men hans relation med den förvuxna tonåringen Nina (Leighton Meester från tonårssåpan Gossip girl) känns helt orimlig - nästan steril i sin avsaknad av passion. Det är inte bara åldern som gör att de känns mer som far och dotter än som ett älskade par. Och det behöver man inte vara svensk för att få kalla kårar av.