Merete Mazzarella: Med vattenpistol mot monstren

Nyligen rapporterade finlandssvenska Hufvudstadsbladet om ett par porträtt av barska tidigare kyrkoherdar som i prästgården i Vichtis, inte långt från Helsingfors, ska ha skrämt upp barnklubbens barn till den grad att föräldrarna krävt att de tas ner. Saken har debatterats livligt i bygden, somliga tycker att porträtten avslöjar kyrkans auktoritära natur, andra att föräldrarna är veliga och överbeskyddande.

Själv är jag osäker på vad jag ska tycka och tro men jag får associationer. De allra första böcker jag minns är serien om elefanten Babar. I en fanns ett uppslag med gröna monster i ring, alla olika och alla föreställande olika sjukdomar. Jag älskade Babar, jag älskade också den här boken och ville ingenting hellre än att få den högläst för mig vid läggdags men just det där uppslaget fyllde mig med fasa och monstren flyttade in under min säng. Min mamma som alltid varit betydligt tuffare än jag hade länge svårt att ta fasan på allvar men när jag natt efter natt vaknade ur mardrömmar skred hon till slut till handling och fäste resolut ihop sidorna med ett gem.

När min sonson Jacob – som växer upp i USA – femtio år senare drömde monster-mardrömmar var hans föräldrar mer rådvilla än mor: Jacob kunde inte säga varifrån monstren kom eller ens hur de såg ut, därför var de svårare att rå på. Till slut talade hans föräldrar med en terapeut och fick rådet att köpa en vattenpistol så han vid läggdags skulle kunna köra bort monstren själv.  Ordinationen fungerade: monstren försvann, så vitt vi vuxna förstod för gott.

Med mig var det annat: mina monster stannade kvar – länge. När jag var ensam i rummet kunde jag få för mig att peta loss gemet och glutta, alltid mycket försiktigt och beredd att omedelbart slå igen boken. Det där gemet skapade en känsla av förbjudenhet, det stegrade både fasan och fascinationen.

När jag har berättat om allt detta för bekanta har de reagerat olika. Några har tänkt sig att barn som fått lära sig att köra bort sina monster med vattenpistol är mindre benägna att bli författare än barn som fått ha monstren kvar.

Det är en väl romantisk syn på skrivandet. Jag tror att också Jacob kan bli en skrivande människa.

Några har – indignerat – tyckt att den där vattenpistolen var en obehagligt amerikansk lösning, för dem ter den sig i första hand som ett vapen, deras tankar har genast skenat iväg till den amerikanska våldsstatistiken, till skolskjutningar. Jag blev häpen, ja, i själva verket blev jag i min tur indignerad, jag tyckte de överreagerade: för mig var leksakspistolen uttryckligen just en leksak men samtidigt ett uttryck för respekt för fantasins makt.

Och Vichtis-barnen, hur kommer de att reagera när de barska herrarna är borta? Några kommer helt säkert att ha klart för sig att de fortfarande finns och börjar undra var. För dem kan porträtten bli än mer oroande i sin frånvaro. Men månntro inte andra kommer att känna saknad?