Med Skåne i tankarna
Lång och smärt, med det vita håret i kort page och med glitter i ögonvrårna, tar Ingrid Sjöstrand emot i sin lägenhet i 55+ -komplexet Kungsängsliljan vid Fyrisån i Uppsala.
Foto: Hans E Ericson
Hon har i hela sitt författarskap haft bland annat könsroller och jämställdhet på agendan. Till exempel i Törnrosaserien, tre romaner om flickors utveckling till kvinnor i 1930-talets Sverige.
Men Ingrid Sjöstrands böcker rymmer alltid mer än ett tema. Sexualitet, krig och fred, miljö, barns tankar och känslor - allt har funnit sina platser i romaner, barnböcker, dikter och pjäser. Ett särskilt viktigt tema har "samhem" varit. Det handlar om hur vi bor och lever. Samhem i stället för ensamhället.
- Det kämpade jag för under 70-talet. Att barn inte skulle vara utlämnade till att luta sig enbart mot mamma, att mammor inte skulle vara livegna. Samhem handlar om att skapa bostäder där man har sitt eget, men också äter gemensamt, har ansvar för matlagning och andra uppgifter kanske en vecka på hösten och en på våren; bostäder som inte är 55+, utan för alla åldrar och alla sorters människor; bostäder där barnen får många kompisar och föräldrar och är delaktiga i det hela.
70-talets samhemskampanj, som fick mycket uppmärksamhet i media, förverkligades till någon del bland annat i fyra samhem i Lund. Regnbågen, Russinet, Fiolen och Slottet.
- Min andra käpphäst har varit och är fortfarande kärnkraften. Det är märkligt att så många har gått på att den är ren. Det är den inte! Det handlar inte bara om driften, utan mer än så om brytningen av uran, säger Ingrid Sjöstrand.
Vi sätter oss i hennes vardagsrum och pratar om hur det var när hon kom till Uppsala 1942 för att studera.
- Jag fick arbete på luftbevakningscentralen under Bäverns gränd och kunde försörja mig under studietiden. Jag tänkte bli lärare och läste nordiska språk, litteraturhistoria, historia och pedagogik.
En period under 1950-talet undervisade hon på en experimentskola i Alunda, men läraryrket blev inte hennes. När barnen var små och hon skrev sina första böcker, försörjde hon sig med arbete på Helga Trefaldighets pastorsexpedition, stadsträdgårdsmästarens kontor och Enskilda banken.
- Dessutom frilansade jag och recenserade bland annat radioteater i DN. Inte för att jag begrep mig på det, men jag skrev vad jag tyckte ...
Så småningom blev författandet ett yrke och det journalistiska skrivandet ingick i det. Ingrid Sjöstrand var under många år en välkänd debattör i DN, Arbetaren och Vi. Då hade hon lämnat Uppsala och bodde i Stockholm, så småningom med sommarhus i Ystad, där hon har bott året runt under 2000-talet.
I början av 2008 återkom Ingrid Sjöstrand till Uppsala. Uppackningen pågår fortfarande. Nu ska böcker återigen finna sina platser i bokhyllorna och tavlor hitta rätt plats på väggarna. Ovanför soffan hänger en stor målning på brunt omslagspapper av Kerstin Abram-Nilsson.
- Den är inte signerad. Jag tog den ur hennes papperskorg. Visst är den fin! Den är en skiss hon gjorde när hon arbetade med utsmyckning av Stockholms universitet.
På en annan vägg klättrar roliga figurer i ståltråd omkring:
- Min dotter gjorde dem en gång när hon var sjuk.
Blev hon konstnär som vuxen?
- Nej, musiker. Två av mina tre barn är musiker. En kallar sig själv apparatbyggare.
Ett av de tre barnen är förebilden till en av Ingrid Sjöstrands barnboksfigurer från 1960-talet, Kalle Vrånglebäck. Kalle är en kille som är så full av intryck, idéer och känslor att det ofta rinner över. Hans syn på tillvaron stämmer inte alltid överens med omgivningens.
För ett par år sedan gav Ingrid Sjöstrand ut Det översvämmade barnet på Podium förlag. Den boken handlar på sätt och vis också om Kalle Vrånglebäck, men är en faktabok eller dokumentär om barn med Damp, en förkortning av "Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och uppmärksamhet, Motorik-kontroll och Perception".
Det översvämmade barnet förklarar varför Kalle Vrånglebäck är som han är: charmig och rolig men med kort stubin och ett ständigt rov för sina egna känslor.
Blev verklighetens Kalle sur på mamma som skrev böcker om honom? Och hur reagerade lillasyster Loppa som också fick bli litterär figur?
- Jag läste högt för barnen. De hade roligt åt böckerna och skrattade så de ramlade i golvet, åtminstone "Kalle", han var just en sådan som trillade av stolen, säger Ingrid Sjöstrand och lägger till att det inte är något man diskuterar i familjen i dag, "Kalle" är vuxen och delar sin tid mellan att vara musiker och ljudtekniker.
På 70-talet började Ingrid Sjöstrand skriva dikter för barn.
- De flesta dikter som fanns för barn var alldeles för gulliga. Barns värld är allt annat än gullig. Därför skrev jag korta fundror med en liten snärt, sådana som barnen också kunde skriva själva. Ibland när jag kom till skolor och bibliotek för att läsa mina dikter, var hela väggar täckta av barnens egna fundror. Det var roligt!
Vuxendikterna är ibland lika kortfattade och lakoniska som barnlyrikens fundror. Den senaste diktsamlingen kom 1999 och heter Hissbolaget Eros, Erik Nordhalls efterlämnade papper i urval av Ingrid Sjöstrand. Alldeles som meningen var, missförstod en del recensenter det hela och trodde att det fanns en Erik Nordhall som hade skrivit dikter om hur det var att vara övergiven av sin livskärlek. I själva verket var det Ingrid Sjöstrand, som ville skriva en diktsamling där en mans smärta kom till uttryck "utan bittra hämningar".
- Jag tog fram min manliga sida och upptäckte ett mer analytiskt sätt att förhålla mig.
"Vi for till Paris/ Världen låg för våra fötter/ Och våra fötter smekte varandra under bordet/ Min hand smekte nyckeln till vårt rum/ Du ville alltid gå på Louvren"
Så mindes "Erik Nordhall" tiden med sin älskade. Tyckte och skrev Ingrid Sjöstrand.
I andra vuxendikter, i andra diktsamlingar, är det könsrollerna, miljön och fredsfrågan som tränger sig fram.
- Jag upptäckte att jag nådde läsare och lyssnare bättre med dikter i freds-och miljöarbetet. Dikterna färgas av ens egna känslor, det smittar läsarna. Jag har hållit diktuppläsningar där lyssnarna börjat gråta. Jag också, nästan...
Ingrid Sjöstrand har aldrig nöjt sig med att enbart skriva om det som har engagerat henne.
- Jag var en av initiativtagarna till Kvinnokamp för fred som sedan fick heta Kvinnor för fred. Och jag var med på de stora fredsmarscherna till Minsk och Washington. Det var starka möten med ryska fredskämpar, som vi kunde förmedla till amerikanerna nästa år. På bägge sidor trodde man att den andra sidan var blodtörstig vargar - den bild som propagandan skapat.
Trötta fötter, nya bekantskaper, gemenskap, politiskt engagemang, tro på kraften att forma framtiden, en fredligare värld - präglade fredsmarscherna.
- Men tyvärr är fredsfrågan lika aktuell i dag, säger Ingrid Sjöstrand.
2003 kom hennes "bioman", om en familj sedd med ett barns ögon, på förlaget Ordfront. Den är inte någon slutpunkt i hennes författarskap, bara en hållplats på vägen. Just nu söker nyskrivna pjäsen Kanonerna i Kabusa en scen och en ensemble. Och nästa roman är strax klar. I skrivande stund finns den i datorn, fast inte hos Ingrid Sjöstrand.
- Nej, jag skriver först för hand, därefter på elektrisk skrivmaskin. Sedan har jag en datorängel, som skriver in manuset i sin dator.
Den nya boken har titeln Skånes somrar ila. I september kommer Ingrid Sjöstrand att presentera den på Uppsala stadsbibliotek - efter att först ha haft "boksläpp" i Skåne.
Vad handlar den nya boken om?
- Om att upptäcka Skåne, att leva i Skåne - och om skåningarna, detta märkvärdiga folk som står ut med sina erövrare och i all stillhet erövrar dem.
Så jobbar vi med nyheter