Föreställningen med den svåruttalade titeln handlar om den globala kris som klimatförändringarna ställer världen inför. Rupesh Tillu, som förutom musikern Emma Gilljam befinner sig helt ensam på scen, spelar Mauri som en morgon upptäcker att ön han bor på håller på att sjunka, tyngd av ett gigantiskt sopberg.
– Vi blandar fakta och fantasi, säger Tillu. Vi berättar om verkligheten, men gör det i sagans form.
– Vi försöker hela tiden hitta nya former, men också nytt innehåll att fylla formen med, berättar regissören Björn Dahlman. Jag tror att formen måste springa ur innehållet. Just nu finns det inte riktigt någon teaterform för att berätta om dagens komplexa verklighet.
Med Ragulabuggla vill upphovsmakarna diskutera svåra ämnen men på ett lättillgängligt sätt.
– Vi vill inte exkludera någon, säger Dahlman. Vi vill göra teater för alla. Vissa kommer kanske bara att skratta åt föreställningen, för andra kommer den att bli en tankeställare. Några kommer kanske att upptäcka två veckor efteråt: ”Ah, det var det pjäsen handlade om.” Så ska teater fungera.
Föreställningen innehåller mycket improvisation och har ingen helt fastlagd form, utan har hela tiden fortsatt att utvecklas. Även repetitionsarbetet har präglats av ett öppet förhållningssätt. Dahlman och Tillu har arbetat fram materialet med så kallad devising. En arbetsmetod som inte utgår från någon färdig text utan där föreställningens innehåll utkristalliserar sig under processens gång, ett arbetssätt som vill tona ner textens och regissörens roll för att istället sätta skådespelarens kreativitet i centrum.
– Teatervärlden är fortfarande i hög utsträckning regissörens värld, säger Dahlman. Men jag tycker det är viktigt att betona att skådespelaren är en skapande konstnär i sig själv. Som regissör vill jag att skådespelarna ska ifrågasätta mig, ta ansvar för det de gör på scen.
Med sin internationella tematik är det kanske passande att föreställningen ges på engelska, vilket också gör uppsättningen extra gångbar för utländska gästspel. Tillu, som själv ursprungligen kommer från Mumbai, har turnerat med föreställningen i Indien. Skillnaden mellan att spela i Indien och Sverige ligger främst i publiksiffran.
– I Sverige har det hänt att vi spelat för så få som fem åskådare, berättar Tillu. Men när vi spelade i Indien kunde det vara upp till 650 personer i publiken. Det var en smått överväldigande omställning.
Senare i vår ger sig Dahlman och Tillu av till USA, där de i ett samarbete med Unesco ska spela ett antal föreställningar. Både roligt och nervöst, tycker regissören.
– Ska jag vara helt ärlig är jag livrädd, säger Dahlman med ett skratt. Men det ska bli spännande att se hur de tar emot föreställningen.
Så var det där med den underliga titeln, Ragulabuggla. I föreställningen är det namnet på den sjunkande ön. Men vad betyder det egentligen?
– Jag lekte med olika ljud under repetitionerna och då föddes det där ordet, berättar Tillu. Tanken är att det ska likna ljudet av något som sjunker i vatten: ragulabuggla.