För åtskilliga år sedan fick jag ett brev som började: ”Du har INTE vunnit Stora Städpriset som du varit nominerad för”. Jag stirrade länge på det. Jag hade ingen aning om att jag blivit nominerad, jag visste inte varför jag skulle ha blivit nominerad, städning har aldrig hört till mina särintressen. Så småningom drog jag mig till minnes att jag faktiskt skrivit en kolumn om en amerikansk bok om städning men det enda jag mindes av den var en bild av kvalster, kraftigt uppförstorade, naturligtvis, så kraftigt att jag drömde mardrömmar om dem.
Jag kom att tänka på den här episoden när jag läste den finlandssvenska litteraturvetaren Maria Antas "Stor bok om städning". Antas växte upp med en klar städnorm: golv skulle knäskuras, mattor skulle piskas, det skulle vara rituella årstidsstädningar. Själv minns jag mest bara julstädningarna som min mor och en städerska ägnade flera dagar, båda iförda blommiga städrockar. Vi barn förväntades inte hjälpa till, vi förväntades hålla oss undan. Min far brukade tala om att ta in på hotell, något som flera herrar i bekantskapskretsen verkligen gjorde.
Inför varje jul tänker jag själv smått förvirrat att ja borde göra nåt extra: putsa silvret eller kopparpytsarna eller åtminstone få ordning i besticklådan. Sällan kommer jag emellertid längre än till att stå och drömma över butikshyllorna med städgrejer. En av Antas poänger är att de flesta också i dag har en föreställning om en städnorm – ofta en städnorm som de är noga med att framhålla att de själva avviker ifrån. Avvika kan man givetvis i vardera riktningen, man kan skura toaletten med tandborste (det fick Antas göra som au pair) eller man kan nöja sig med att skvätta rengöringsmedel i skålen lite då och då. I själva verket, slår det mig, är det mest vårt förhållande till den föreställda normen vi talar om, inte vad vi rent konkret gör. Vem har frågat sina medmänniskor hur ofta de byter lakan?
Det som idag skrivs om städning tycks dels handla om nostalgi, en längtan tillbaka till en tryggare tingens ordning, dels om ett märkvärdiggörande. Nostalgisk är Antas när hon betraktar den disktrasa hennes tonårsdotter tillverkat i syslöjden: ”Exakt likadana trasor finns i min brudkista. Samma rutmönster av aviga och räta maskor, samma rätstickade kant över sju maskor. Men just de här trasorna kallade vi inte disktrasor, de var dammtrasor. Mamma stickade mina dammtrasor. De finns i kistan i buntar om ett dussin var, ombundna av ett snöre med rosett.” Märkvärdiggörande blir det när hon refererar en städforskare: ”Enligt Sarah Pink handlar det inte bara om att kroppens muskelrörelser får rytm av våra underliggande känslor. Städning är nämligen en sinnlig och mycket komplex upplevelse. Alla sinnen är alerta för att arbetet ska utmynna i ett rent resultat. Vi blir jägare. Blicken skärps för at få syn på damm och fläckar. Vi hör och känner hur det klibbar och krasar under händer och fötter då de möter olika ytor, vi börjar göra snabba kalkyler för vilka rengöringsmedel och redskap som behövs för att lägga ner bytet.”
Vi är många som hellre läser – eller skriver – om städning än städar. Så här förföriskt kan det bli hos Antas: ”Allt du städar bort ersätts av syre och dofter av olika slag. Det är den här luften som gör städningen värd att utföras. Luften.”
Vid närmare eftertanke: lite besviken är jag nog trots allt över att jag aldrig fick Stora Städpriset.