Med sensualitet mitt i det vardagsgrå

50-åriga Jean-Claude lever ett grått och ensamt liv. Han försörjer sig som indrivningsman och på helgerna brukar han besöka sin sura pappa, som sitter på ett ålderdomshem och är elak. Ingen av dem tycks befinna sig i tillvaron med förhoppningen att bli älskad.Men från sitt kontorsfönster upptäcker Jean-Claude att det försiggår tangolektioner i lägenheten tvärs över gatan. Han anmäler sig dit.Där är också Francoise elev. Egentligen tillsammans med sin fästman, men han har liksom aldrig tid att gå dit. Han är nämligen fullt upptagen av skrivkramp, orsakad av sin blivande roman.De båda möts och hon konstaterar att de träffats som barn. Lite diskret och mycket sensuellt börjar känslor spira mellan de två.Tangon, med dess intrikata steg, som metafor för sinnlighet och ömsesidighet är väl använd inom filmen. Vem minns inte Al Pacino som blind och pensionerad överste ta sig en elegant svängom i En kvinnas doft, eller Carlos Sauras vackra hyllning till dansen i filmen Tango, för att ta ett par exempel ur högen.Själva tangodansen i den här filmen är snarare lite tafflig och valhänt - den äger ändå rum på en dansskola. Skådespeleriet lever desto starkare.Filmens repliker är tamt tristessgrå och det mesta lunkar liksom på. Men sensualismen smyger sig in i vardagsrealismen. Det är skickligt invävt och intresset för rollfigurerna växer alltmer. Små och vacklande kliv ut på okänd mark kan leda till stora förändringar, det är en ljuv tanke att bära med sig ut från bion till höstrusket.