Det kändes symboliskt att vakna upp i ett dimmoln på måndagen: det nya Sverige, med 20 mandat åt Sverigedemokraterna i riksdagen, är obehagligt dunkelt. Frågorna hopar sig. Varför det blev såhär. Och, som man frågar sig i artikeln här intill: Hur kunde SVT:s valvaka vara så oerhört okänslig för kvällens stämning, och låta Kristian Luuk fortsätta sin glättiga framfart som om allt var precis som vanligt? Det finns även anledning till mer djupgående medieanalys som blickar längre tillbaka: bakom dagens situation finns en rad svåra publicistiska avvägningar och beslut. Med facit på hand kan man misstänka att de inte alltid landade helt rätt.
Men den allra största frågan just nu är förstås: vad innebär det här? Ironiskt nog möttes den som mitt på dagen i går ville läsa om Sverigedemokraternas program på deras hemsida av beskedet ”Service unavailable”, tjänsten otillgänglig.
Men de har uttalat sig i många andra sammanhang och eftersom jag anser att ett partis kultursyn säger mycket om dess människosyn är jag extra beklämd av valresultatet. Den viktigaste kulturfrågan för SD i Uppsala är att ”Uppsalabornas skattepengar inte skall gå till att finansiera mångkulturalism och kulturradikal, stötande och obscen konst”, uppgav partiet i UNT:s enkät om kulturpolitik (14/9).
Att över huvud taget vilja särskilja ”stötande och obscen konst” för inte bara tankarna till nazisternas tal om Entartete Kunst – ”urartad, degenererad” konst som ställdes mot ”sund”. Det är också ett uttryck för hur Sverigedemokraterna vill styra och censurera mänskliga uttryck. Man tar sig rätten att avgöra vad som är ”stötande” och ”obscent”, liksom vad som är äkta svensk kultur (till skillnad från ”mångkulturalism”).
”Kultur ska syfta till att stärka och ena, inte söndra och splittra”, hävdade vidare SD i enkäten – men vad är mer splittrande än att förneka den kultur som Sveriges många invandrare fört med sig?
I två artiklar om svenska högerextremister och konsten i DN i fjol skrev konstskribenten Jessica Kempe bland annat om Sverigedemokraters reaktioner på den internationellt berömde konstnären Andres Serranos fotoutställning A history of sex i Lund 2007 (en utställning som också vandaliserades av nazister).
”Sjuka utställningar som den i Lund får finansiera sig själva”, hävdade Sverigedemokraternas Björn Söder (nu invald i Sveriges riksdag) – och lade i samma veva ett förslag om att sänka den lokala kulturbudgeten med 30 procent. Erik Almqvist (också invald i riksdagen) lade enligt Kempe upp ett bildmöte mellan den ”sjuke” Andres Serrano och den ”friske” Anders Zorn på sin blogg.
”En folkhälsovarning som det genast gick att vända på”, skrev Kempe: ”I Serranos fotografi en äldre kvinna med makt över sin sexualitet och med ögonen riktade rakt mot betraktaren. I Zorns målning Midsommardans (1897) kvinnor med blickarna sänkta och suddiga och håret dolt under dåtidens svenska huvudduk.” (DN, 4/6 2009)
Det blir en sinnebild för Sverigedemokraternas syn på människan och kulturen: hon ska ha blicken sänkt, ej vara mottaglig för intryck från övriga världen och helst inte uttrycka sig för mycket själv. Inget ”stötande”, inget ”obscent”, inget ”kulturradikalt”, kort och gott inget som berör, väcker tankar eller ifrågasätter. En människa som inte reflekterar.
Innan SD:s hemsida tillfälligt slutade fungera i går möttes besökaren först av allt av Jimmie Åkessons självbelåtna påstående att ”Sverige är ett rikt land”. Det kändes som ett hån, eftersom Sverige löper risk att bli ett mycket fattigare land om SD får genomslag för sin kultursyn.