Med resan som mål

Den som gillar Peter Weir måste ha tålamod. Den australiske regissören bakom filmer som Brännpunkt Djakarta och Döda poeters sällskap ställer sig alltmer sällan bakom kameran. De senaste 13 åren har han bara gjort två filmer, mediesatiren The Truman show och sjöfartsäventyret Master and commander.
Hans nya film utspelar sig under Andra världskriget och i centrum för berättelsen står den polske krigsfången Janusz (Jim Sturgess) som förs till ett sovjetiskt Gulagläger i Sibirien. Fångarnas levnadsvillkor är vidriga, och tillsammans med en handfull olycksbröder börjar Janusz smida planer på att trotsa omöjliga odds, och fly.

Det blir en lång och eländig färd, som ger en hånfull klang åt talesättet om att resan är målet. Varje steg av denna evighetsvandring får publiken följa med på. Bakom varje krön väntar en ny maratonsträcka, en ny klimatzon med nya plågor - från piskande snö och 40 minusgrader till sandstormar och brännande ökensol. Det är tydligt att regissören har varit ute efter just den här känslan, av en resa som aldrig tar slut. Med människor som bara går. Och går. Och går. Men hur meningsfullt blir det för biopubliken med en film som bara harvar vidare utan att vilja något annat? Jag känner att jag håller på att förlora tålamodet med Peter Weir, som bevisligen kan så mycket bättre.
Det finns mycket som är bra med The way back. Landskapet är naturligtvis slående (vem kan misslyckas när man har både Gobiöknen och Himalaya till sitt förfogande?). En annan behållning är det fina skådespeleriet, där Gustaf Skarsgård matchar såväl Ed Harris som det unga stjärnskottet Saorse Ronan. Skarsgård gör sin första Hollywoodroll som den lettiske prästen Voss, gruppens samvete som bär på en mörk hemlighet. Men trots skådespelarnas omplåstrande finlir och hisnande vackra bilder lämnar jag ändå biosalongen med mental skoskav.