För nästan precis ett år sedan sköljdes pojken Alan Kurdi upp på en strand i Turkiet. Bilden av hans livlösa lilla kropp spreds i medierna och blev en symbol för det syriska folkets lidandet. En skakad omvärld skänkte pengar och blev volontärer.
– Bilder som den på Alan och nu senast Omran är de enkla sidorna av kriget. Intakta kroppar som västvärlden klarar av att se, sådana som gör att man känner empati. Men de trasiga och lemlästade kropparna, de tusentals som dör varje dag, är det svårare att bry sig om.
Den regimkritiska syriska författaren och journalisten Samar Yazbek är en av de medverkande på Sigtuna Litteraturfestival. Hon har precis deltagit i ett samtal med DN:s kulturchef Björn Wiman om vad som pågår i krigets Syrien, där han kallade hennes krigsskildring ”Resa in i tomheten”(2015) för ”en av de viktigaste böckerna i vår tid”.
Samar Yazbek röker en snabb cigarett och har på sig en tjock jacka trots att det är strålande sol och alla andra går i kortärmat. Hon har varit i Sigtuna i en vecka redan och förberett ett nytt skrivprojekt, som förstås också kommer att handla om Syrien. Sin kamp har hon fört sedan 2011 vilket var året då de till en början fredliga protesterna mot diktatorn Bashar al-Assad startade. Regimen slog dock ner demonstrationerna med våld och sedan dess har inbördeskriget rasat. Samar Yazbek, som stödde demonstranterna, tvingades fly sitt hemland och gick i exil i Paris. Men bara ett år senare rispade hon ryggen när hon kröp under taggtrådsstängslet, tillbaka över gränsen.
– Jag återvände för att det var min skyldighet. Jag kunde inte lämna folket att möta allt ensamma. Jag var tvungen att vara en av dem.
Med risk för sitt eget liv gjorde hon under 2012 och 2013 tre hemliga resor. Framför allt besökte hon landets nordvästra delar som domineras av al-Assad-motståndet, och lyssnade på hundratals vittnesmål från den sargade civilbefolkningen. Berättelser om död, tortyr, hat och ondska. Men också om mod, värme och ibland också humor. Alltmedan granatelden hördes i bakgrunden och krypskyttarna tog sikte på mammor som följde sina barn till skolan.
Den som har läst ”Resa in i tomheten” vet att det är en rå, naken och personlig skildring av krigets Syrien. Som när Samar Yazbek gräver fram en flicka ur ruinerna, vars kläder fortfarande är varma av urin. När hon pratar med en man vars vän mördades när han vägrade att våldta en kvinna. Eller hennes många möten med kvinnor och barn som fått sina kroppar söndertrasade.
– Jag är författare. Jag måste röra vid allt, se allt, vara en del av allt och alla situationer. Jag måste vara ett vittne. Hur jag orkade? Jag gjorde allt detta utifrån min känsla av plikt, som syrier och som människa. Jag tillät inte mig själv att tänka på något annat.
Hon fortsätter:
– Men jag måste säga att jag fortfarande är i chock. Den här resan, vistelsen i Sigtuna, är min första ledighet på fem år och jag har börjat tänka på allt igen.
”Resa in i tomheten” är också en skildring av IS ökande makt i regionen, och hur det syriska folket hamnar mellan dem och al-Assads bomber. Redan när Samar Yazbek var i Syrien år 2013 började den militanta terrorgrupperingens inflytande bli allt större. I dag har de ockuperat stora delar av regionen och miljontals syrier är på flykt, de flesta inom landet men också i kringliggande länder. En bråkdel försöker ta sig till ett Europa som har stängt sina gränser och där främlingsfientlighet och islamofobi växer för varje terrordåd som IS tar på sig.
– Vi behöver prata om de religiösa extremisterna och förstå att de är resultat av en nyliberal världsordning, att de fötts i klyftorna mellan fattiga och rika länder. Om vi vill bli av med terrorism måste vi prata om ekonomiska reformer, utbildning, arbetslöshet, rättssystem. Man måste ge människor förutsättningen att få leva just som människor, och inte provocera fram så mycket ilska att det leder till extremism.
Om situationen var svår för tre år sedan, är den ännu värre nu. Den syriska befolkningen mördas av IS och blir samtidigt offer när utländska makter ger sig in i landet, nu senast Turkiet. Själv har Samar Yazbek inte vågat återvända igen.
– Jag är helt förstörd. Men bara en del av mig. En annan del kommer bara fortsätta kämpa. Skrivandet är ett av mina verktyg för att försvara det syriska folket. Och jag ber för att jag ska få återvända till mitt land.