Med passion för sjukdomstillstånd
Professor Karin Johannisson har skapat debatt kring vår tids längtan efter diagnoser.
Foto: Tor Johnsson
Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. Hon är specialiserad på medicinhistoria och medicine hedersdoktor. I fjol fick hon ta emot en hedersmedalj från Uppsala kommun för sin forskning och förmåga att väcka debatt kring den moderna människans existentiella villkor.
Det finns således mycket att samtala om med Karin Johannisson. Egentligen för mycket, tiden räcker inte till. Hon har, som få andra i den akademiska världen skapat uppmärksamhet och intresse för sitt ämne. Sedan genombrottet med boken Den mörka kontinenten har hon skrivit en lång rad böcker och ett otaligt antal artiklar.
Två gånger har hon blivit Augustprisnominerad i fackboksklassen, Den mörka kontinenten 1994 och Kroppens tunna skal 1997. Det ingjuter onekligen en viss respekt. Karin Johannisson har pondus när vi kliver in i hennes stora ljusa arbetsplats vid Engelska parken i Uppsala.
I år är det 40 år sedan Karin Johannisson började på Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Om ytterligare två börjar det bli dags för pensionen. Många år och många minnen har satt sina spår. Trots att hon säger att hon inte har någon ångest för att lämna den arbetsplats hon varit trogen så länge är det med ömhet hon talar om livet vid universitetet.
- Det ska jag absolut inte förringa att jag alltid älskat den här institutionen och den gemenskap och alla de roliga och spännande samtal vi har här, säger hon.
Passionen för idéhistorien föddes tidigt hos Karin Johannisson. Redan på gymnasiet hörde hon talas om ämnet och när hon väl började studera vid universitet i sin hemstad Göteborg blev framtiden genast glasklar.
- Jag visste efter bara några veckor att det här var mitt ämne. Någon sa till mig en gång att jag var privilegierad som så tidigt visste vad jag ville ägna mig åt. Jag kände direkt att det här med historia, den mänskliga erfarenheten var något jag ville hålla på med.
- Hade jag inte kommit till Uppsala hade jag nog varit idéhistoriker i Göteborg i dag, säger hon.
Dessutom fick hon god hjälp på vägen. Hennes lärare på universitetet är i dag legendariska inom ämnet. I Göteborg var det Ronny Ambjörnsson och i Uppsala lärdomsgiganten Sten Lindroth.
Jag undrar hur hon ser på de dubbla roller som forskarna vid universitets fakulteter har. Om det är svårt att vara pedagog samtidigt som man bedriver egen forskning? Om det är vanligt i den akademiska världen att man ser undervisningen som ett nödvändigt ont?
- Visst kan det finnas vissa spänningar mellan den praktiska verkligheten, för det tar onekligen mycket tid att förbereda och bedriva bra undervisning, och den egna forskningen. Det kan vara lätt hänt i den här världen att man ser undervisningen som ett hinder för att få ägna sig åt det man vill.
Hur håller man då glöden vid liv efter många år inom samma fält? Karin Johannisson säger att det har blivit allt svårare att kombinera eget skrivande med den utåtriktade verksamhet hon tycker är viktig. Men hon finner ständigt glädje i sitt arbete och i möten med andra
- Genom att jag har medicinhistoria som specialitet så är jag privilegierad eftersom det här med hälsa, sjukdomar, kropp och lidande angår alla. Jag har därigenom fått möjlighet att knyta an till en lång rad sfärer utanför den här institutionen. Det lär jag mig mycket av.
Men med bred publikframgång kommer också utsattheten. Särskilt känsligt har det varit när Karin Johannisson skrivit om diagnoser. Diagnosen som ett kvitto på sjukdom, som en bekräftelse inför sig själv, familjen, arbetsgivaren och försäkringskassan att lidandet är reellt.
- Det är naturligtvis inte så konstigt att när man problematiserar ett fenomen kan vissa uppfatta det som ett misstänkliggörande. Vad jag vill peka på är att vi lever i ett starkt medikaliserat samhälle där sjukdom nästan är den enda socialt accepterade formen av avvikelse vi har.
- Jag skulle aldrig drömma om att föra det här resonemanget för att misstänkliggöra upplevd ohälsa, säger hon.
Diagnoserna säger något om tiden vi lever i. Så mycket kan Karin Johannisson konstatera. Då är det inte cancer eller hjärtsjukdomar hon syftar på utan tillstånd som hon har gett namnet kultursjukdomar. Sjukdomsförklaringar som är relaterade till krav och hot i vår samtid. Under 1980-talet var till exempel el- och bildskärmsallergi och kvicksilverförgiftning relativt vanligt förekommande. Dessa diagnoser samspelade då med att media rapporterade mycket om ett yttre miljöhot i form av strålning, gifter, genmanipulerad mat och kärnkraftsolyckor. Samma fenomen återkom under 1990-talet då ett nedmonterat trygghetssystem i samspel med stora ekonomiska bekymmer ledde till att allt fler kände sig utbrända.
I dag ser Karin Johannisson liknande mönster.- Jag har redan sett listor på vilka sjukdomstillstånd som kan tänkas komma till följd av finanskrisen, eller av klimatförändringarna, från allergier och insektsburna infektioner till badsårsfeber. Om man känner att man lever i en alltmer otrygg värld kan detta bli rimliga förklaringsmodeller för upplevd ohälsa.
Det medikaliserade samhället är något som Karin Johannisson återkommer till i resonemanget kring diagnoser. Dagligen använder nästan 600 000 svenskar antidepressiva läkemedel och hon ser bekymrat på hur nya diagnoser som generaliserad ångest och social fobi växer kring de nya medicinerna.
- Bakom flera av de här diagnoserna står läkemedelsproducenterna som har stort inflytande över marknad och medier. Självklart ska de som lider av depressioner få all tänkbar behandling men vi utvidgar hela tiden kriterierna för vad som behandlas medicinskt och då riskerar vi att krympa normaliteten. Varje avsteg från ett optimalt välbefinnande kan i ett sådant läge komma att tolkas som sjukdom som ska medicineras. Där tycker jag verkligen att det finns en risk, säger hon.
I april kommer nya boken Melankoliska rum ut. Jag frågar vad den handlar om?
Karin Johannisson skrattar till och säger att hon inte riktigt vet. Hon menar att det är svårt att förhålla sig till en nyskriven bok som helhet, att hon fortfarande befinner sig i dess olika delar.
- Men den handlar inte om teorier om melankoli. Jag försöker snarare beskriva hur melankoli har uttryckts, vilka symptom, vilka beteenden och vilka känslor som har förknippats med att vara melankolisk och se hur de har förändrats. En melankoliker på 1600-talet var till exempel väldigt mycket mer utlevande än de symtom som vi idag förknippar med melankoli eller depression.
Det är många sjukdomar som dyker upp i Karin Johannissons forskning och författarskap. Människors klagan tycks genomsyra den historia hon utforskar.
Frågan är om hon någonsin tröttnar på alla dessa sjukdomar?
- Nej, det gör jag faktiskt inte! Det har jag inte ens tänkt på, jag tycker det är så otroligt spännande, säger hon.
PERSONLIGT:
KARIN JOHANNISSON
Född: 1944 i Göteborg, bosatt sen mer än 40 år i Uppsala.
Familj: Har två vuxna söner med litteraturvetaren Stefan Mählqvist men är numer gift med Allan Gut, professor i matematisk statistik.
Gör på fritiden: "Jag har fått ett litet specialintresse på senare år och det är att vandra i Alperna, sen är jag väldigt förtjust i min trädgård."
Läser: "Hinner inte läsa så mycket skönlitteratur men nu över jul läser jag Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, dessutom Christine Falkenland och kanske PO Enquists Ett annat liv."
Ser på bio: "Jag har faktiskt sett tre filmer nyligen, bland annat Baader Meinhof Complex, jag är fascinerad av hela historien kring dem.
Så jobbar vi med nyheter