– Jag kommer från en musikfamilj och började spela piano när jag var tre år gammal och fortsatte med trumpet när jag var sex.
Mamman, som försörjde sig som pianolärare insåg snabbt att lille Ralph var en för energisk musiker för att det skulle vara någon idé att försöka lära honom den vanliga vägen. Det blev helt enkelt bäst när han fick improvisera sig fram på piano. Att han skulle bli musiker när han växte upp var det dock inget snack om.
– Det var inte ens en fråga utan en ren självklarhet. Själv fattade jag inte riktigt vad jag sysslade med tills jag hörde pianisten Bill Evans och insåg att det var jazzmusiker jag var, säger Ralph Towner.
Det ständiga musicerandet i hemmet gjorde att han alltid hade musik omkring sig och efter grundskolan blev det musikutbildningar. Först på University of Oregon, sedan i Wien i Österrike. Föräldrarna var gamla när Ralph Towner föddes och dog medans han fortfarande var ung, vilket förstås var hårt, men samtidigt gav möjligheter som andra inte hade.
– Jag kunde flytta till Europa utan att tveka. Det fanns ju inget som höll kvar mig i USA, jag hade liksom inget att lämna och det var en stor frihet, säger han.
21 år gammal hittade han gitarren och det blev snabbt hans huvudinstrument. Det var med den han började spela med saxofonisten Paul Winter och sedan bildade Oregon, ett band som snabbt gjorde sig ett namn på jazzscenen med sin banbrytande mix av klassisk indisk musik, jazz, folkmusik och space rock. Och trots att det gått över fyra decennier hade de aldrig stannat för annat än korta avbrott.
Är du bra på att hantera konflikter?
– Jag gissar att jag är det. Alla mina musikaliska samarbeten har blivit långvariga. Men det är svänget som hållit Oregon samman, det har liksom aldrig kommit av sig och det är lika kul att spela nu som det var i början.
Det har aldrig känts tråkigt?
– Att stå på scenen är precis lika kul. Själva resandet är slitsamt, men man lär sig hantera det också. Det känns lite som att vi är ett gäng gamla jazzvampyrer som reser i kistor. Vid varje stopp släpper de ut oss och så gör vi vår grej och när konserten är slut kryper vi tillbaka ner igen tills vi är framme på nästa plats.