Videon är inte längre tillgänglig
Bygger de om inne på Spegeln? Glaset vid biografens entré är nämligen täckt med svart, skrynklig plast och inne i foajén är det mörkt. Men det är inget ombygge på gång, det är premiärdagen av den sista filmen i serien om den förtrollande Harry Potter som är anledningen till den dramatiska ljussättningen.
När ögonen väl har vant sig vid mörkret är det första jag ser en kvast, inte helt olik den som Harry lärde sig att flyga på i första filmen. Men kvasten i biografen är av det mer modesta slaget och skulle troligtvis inte ens bära en husalf.
I ett annat hörn står gamla böcker travade under en kandelaber och en tiara (bär någon i J.K. Rowlings magivärld silvertiara?). Väggarna är täckta med spindelväv och ovanför den välbesökta disken där popcornen hägrar hänger draperat tyg i vinrött.
Men lite snopen är jag allt där jag står i doften av poppad majs. Var är alla spetsiga hattar? Eller käper, trollstavar och kittlar? För guds skull, var är drakarna? Faktum är att jag, med mitt halsband föreställande en uggla som skulle kunna föreställa Harry’s trotjänare Hedwig, är den mest utklädda på plats.
Men det gör inte så mycket. Det uppsluppna sorlet av förväntan och trollkarlstermerna som cirkulerar i luften skvallrar om en efterlängtad premiärdag. Faktum är att med endast sju biljetter kvar (ni vet de där enstaka platserna på kanterna som ingen vill ha) när filmen börjar så är visningen av Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 välbesökt. Och det är inte så konstigt; det är ju nu som den slutliga striden mellan ont och gott ska avgöra ödet för karaktärerna som vi lärt oss att älska och hata. Harry, Hermione, Ron, Lord Voldemort, Bellatrix och kompani ska för sista gången förtrolla biobesökarna.
När biografvärden öppnar upp salongen strömmar besökarna in med biljetten i ena handen och de svarta 3D-glasögonen i den andra. Själv får jag snällt vänta med att se slaget mellan Harry och Lord Voldemort till på fredag, men enligt Björn G Stenbergs recension är filmen väl värd väntan.