Med en legendar till far

Jan Lindegren var med när hans far, poeten Erik Lindegren, valdes in i Svenska Akademien 1962. Det var ett högtidligt tillfälle och som brukligt är när man tar plats bland de aderton höll nykomlingen tal över sin föregångare, i det här fallet Dag Hammarskjöld.

Den trettonårige sonen var dock koncentrerad på annat.
- Jag minns mest prinsessan Sibylla. Hon satt nämligen och sov med öppna ögon. Nu när jag blivit historiker har jag insett att det måste vara något av en kunglighets viktigaste egenskap. Ärligt talat skulle jag också vilja kunna sova med öppna ögon!

Vi befinner oss på Jan Lindegrens kontor på Humanistiskt centrum vid Engelska parken. Han var först tveksam till att ses här, det är väldigt stökigt lät han meddela på telefon. Och jo då, någon brist på böcker lider han inte, däremot på bokhyllor och rumsyta.

Men så är han också historieprofessor. Böckerna är hans liv. Naturligtvis, tänker jag – det där med äpplet och trädet. Men jag får äta upp mina fördomar. Den intellektuella banan var inte alls självklar för honom. Tvärtom.
- Mina föräldrar var kulturaristokratiska och gjorde en skarp åtskillnad mellan intelligenta och dumma människor – och det fanns väldigt många dumskallar. Det där tog jag tidigt avstånd ifrån.

Hur?
- Rent fysiskt. Efter studenten gick jag till sjöss, och det var inte precis vad min mamma ville. Där var ju mest ”dumma” människor. Jag uppdagade mycket snabbt att det inte låg någon sanning i det. På en båt lärde jag känna en sjöman som var otroligt beläst. Han pratade om Schopenhauer och var själv ett slags filosof.

Jan Lindegren hade aldrig någon nära kontakt med sin far. Det år då han upptäckte konsten att sova med öppna ögon hade hans föräldrar varit skilda i närmare ett decennium, och själv bodde han med sin mor. Men han läste faderns dikter, och det har han fortsatt med.

Har du genom poesin lärt dig något om honom som du inte redan visste?
- Nja, i så fall mer om mig själv. Rent professionellt har jag upptäckt att vi har ett likartat arbetssätt. Vi har båda alltid arbetat för vår egen skull. Vad andra tycker om det vi gör har vi inte brytt oss om.

Hur har ditt förhållande till språket påverkats av att du haft Erik Lindegren till far?
- Jag har insett att formen är underordnad innehållet. Men mitt språk är helt annat än min fars. Till skillnad mot honom, och även en historiker som Peter Englund, så använder jag mig inte särskilt mycket av metaforer.

Jan Lindegren lämnade alltså till sist sjön för en framgångsrik akademisk karriär. Så blev han trots allt en av de intelligenta enligt den världsbild som var hans föräldrars. Dock aldrig någon mainstreamforskare, poängterar han. Han har tagit stora risker och som följd tidvis varit utfryst, arbetslös.

Tror du inte att det är just din bakgrund, ditt kulturella kapital, som gjort att du vågat ta risker, vilket i sin tur gjort att du kommit dit du kommit?
- Jo visst. Jag intog ett slags avantgardeposition, precis som min far en gång gjorde. Hade jag kommit från en arbetarfamilj så hade jag kanske inte vågat det, utan i stället mainstreamat mig fram.

Så till den givna frågan: Hur har det känts att vara son till en så uppburen person?
- När jag var barn kunde det vara jobbigt. Du vet, på 50-talet var poesi stort. Alla i skolan visste vem min far var. Till och med bönderna kände till honom. Men det var länge sedan. I dag är det sällan någon som reagerar på mitt efternamn.
Året var 1962 sänds i Svt 2, klockan 20.00 på nyårsdagen.