– Jag var en usel soldat. Jag var inte bra på sådant som soldater förväntas vara bra på. Som att passa tiden eller knyta skorna. Det var lite förvånande eftersom jag hade varit bra i skolan, säger Shani Boianjiu när jag frågar henne om en av flera kontrasterande episoder i hennes liv.
För om den två år långa, obligatoriska militärtjänstgöringen i den israeliska försvarsmakten är en av dem var uppväxten i Kfar Vradim en annan. Jag ber henne berätta om platsen hon växte upp på.
– Det är ett litet ställe nära den libanesiska gränsen, tio minuter från Libanon. Det är några tusen som bor där, det är inte riktigt som ett gated community, förklarar hon när hon sitter i en soffa på femte våningen i ett hus i Stockholm med utsikt över den soldränkta Humlegården och särskilt nöjd med att ingen fotograf är närvarande.
Efter lumpen reste Shani Boianjiu till USA för att läsa vid Harvard, det var där hon började knyta ihop sina erfarenheter.
– Jag kände aldrig att jag passade in på Harvard fast jag hade mycket roligt under min tid där. Men jag kom från tjänstgöringen i den israeliska armén och hade andra erfarenheter än de andra som var i full färd med att skaffa sig ett försprång i sina kommande karriärer, säger hon.
Kanske var det därför hon började skriva de berättelser som så småningom blev romanen The people of forever are not afraid (Det eviga folket är inte rädda) och som väckte stor uppmärksamhet innan den ens kom ut. Shani Boianjiu valdes ut av den amerikanska författaren Nicole Krauss till en av de mest lovande författarna yngre än 35 av amerikanska National Book Foundation, och hennes debutroman har sålts till mer än 20 länder och precis kommit ut på svenska. Men ännu inte i hemlandet Israel.
– Jag håller på att översätta den till hebreiska. Jag befann mig i USA, studerade och talade engelska så för mig var det mer lekfullt att skriva på engelska. Jag hade ingen avsikt att skriva en roman på engelska om hur det var att vara kvinna i den israeliska armén.
Men hennes skildring, delvis en utvecklingsroman, som följer tre unga kvinnor – Yael, Avishag och Lea – från en sömnig uppväxtort, lik Boianjius Kfar Vradim, genom militärtjänsten i det ständigt stridsberedda och kraftigt militariserade Israel och livet efteråt. Självfallet kan man inte skriva om sådant utan att bli föremål för politiska tolkningar, men Shani Boianjiu värjer sig så gott hon kan.
– Det finns en äldre generation internationellt erkända israeliska författare, alla män, som David Grossman, Amos Oz och Etgar Keret, som alla har skildrat det samtida Israel och som kommenterar de politiska händelserna. Men jag anser inte att alla författare nödvändigtvis måste göra det, och det är heller inte min avsikt. Jag skriver skönlitteratur helt enkelt, säger hon.
Och kanske är det just den inställningen som berättar något om hur hennes generation – Shani Boianjiu är 25 år – ser på det politiska läget, som ett naturgivet tillstånd som varat, om inte för evigt, så i nästan en livstid.
– Jag är född under den första intifadan. Kriget har funnits där under hela min livstid, men det betyder inte att hela mitt liv handlar om det.
Hon beskriver de själsdödande trista rutinerna i militärtjänstgöringen som präglas av leda, en leda som också omfattar till exempel Avishags och Leas tjänstgöringar som gränsvakt respektive militärpolis, där de förnedrande kontrollerna och visitationerna också blir till avtrubbade ritualer präglade av lika delar trött rutin som arrogant utövande av maktbefogenheter.
Ett par dagar efter vårt möte faller israeliska bomber över Damaskus och hotar att sprida Syriens inbördeskrig till fler länder i Mellanöstern. Hennes karaktärer är inte några perfekta soldater: de är produkter av drillningar i, inte alltid meningsfull, skola och armé. En tristess de tar igen i fantasilekar och åt att konsumera amerikanska tv-serier.
– Jag är också en riktig tv-missbrukare. Jag kan se på tv fyra, fem timmar om dagen även om en del av det är fördummande, medger Shani Boianjiu och rabblar snabbt upp House of cards, The good wife och Sopranos som favoriter. När hon var yngre var det Ally McBeal.
Shani Boianjiu tillbringade också en inte föraktlig del av sin tid i armén åt att läsa böcker varhelst hon kom åt. Hennes skandinaviska favorit är Tarjei Vesaas Isslottet. Annars nämner hon mest amerikanska författare som M J Hyland och Kazuo Ishiguro.
– Men jag har inga direkta förebilder.
Fast frågan är om hon ska skriva också sin nästa roman på engelska eller om hon ska återvända till sitt modersmål, nu när hon åter bor i Israel.
– Jag kommer att skriva den på engelska, det har ju fungerat hittills.