Den bok som lämnade starkast intryck förra året var Sofia Nordins dystopiska ungdomsroman ”En sekund i taget”. Och knappt har den hunnit släppa sitt grepp förrän det nu är dags för den efterlängtade uppföljaren. ”Spring så fort du kan” tar vid där den förra slutade, fast denna gång ur femtonåriga Antes perspektiv. Han som de båda tonårsflickorna, Hedvig och Ella, hittade halvt ihjälsvulten och på gränsen till galenskap i förra boken.
Ensamheten har tärt på Ante där ute i skogen. Bilderna från de döda anhöriga flimrar ständigt förbi. Liksom skuldkänslorna och sveken inför det faktum att han valt att rädda sig själv från den smittsamma febern som dödat så gott som alla. Men också värmen och all mat som möter honom hos flickorna får honom att tappa fattningen. Han äter tills hans spyr – tills matfixeringen släpper. Och förhållandet till mat normaliseras. Nordin beskriver hela förloppet så målande att det känns ända ner i magen.
Visserligen var livet svårt ute i skogen men det blir inte heller lätt tillsammans med Ella och Hedvig. Om förra boken till stor del handlade om ren överlevnad så handlar denna i mycket större utsträckning om det sociala spelet, medmänsklighet och i hög grad om konkurrensen mellan de båda tjejerna. Båda vill nämligen vinna Antes hjärta. På så vis är denna bok, till skillnad från den förra, som passade lika bra för vuxna, i högre grad en renodlad ungdomsbok med dess klassiska relationsteman.
Även om boken till stor del är en ”förtäckt” relationsroman så finns också här de dystopiska motiven. På ett betydligt mer närgånget sätt skildrar Nordin denna gång de massakrerade liken och lukterna. Och självklart är också kampen för gruppens överlevnad central.
I jakten på mat och kläder, som införskaffas i det öde köpcentret, blir ungdomarna en dag plötsligt hotade till livet av några andra unga som tycker sig ha rätten till maten. Men med lite övertalning och förnuft förmår trion övertala de båda syskonen att istället följa med till bondgården. Det i sin tur leder dessvärre till än mer intriger och gruppkonstellationer i det lilla ”minisamhället”.
Som man brukar säga: i kriser prövas människan. Och med döden runt hörnet på den lilla bondgården blir de mänskliga, men också de mindre trevliga egenskaperna, tydligare än någonsin.