Med blicken framåt

Dritëro Kasapi viftar med händerna när han pratar, ungefär som en dirigent. Kroppsspråket förmedlar engagemang och närvaro, stora tillgångar för en regissör.
När vi träffar honom i Riksteaterhuset i Botkyrka söder om Stockholm är han i full färd med att leda repetitionerna av den kommande pjäsen Mot väggen. Han står mitt på scengolvet, med sina viftande händer i luften, nästan som om skådespelarna vore hans marionettdockor.

Sedan 32-årige Dritëro Kasapi flyttade från Makedonien till Sverige för sju år sedan har han profilerat sig som en modern och progressiv teaterregissör med ambitionen att skildra det samtida Sverige. Hans mångfaldsprojekt Nya pjäser - Nya världar har till exempel väckt stor uppmärksamhet, även internationellt.
- Jag bidrog till att Gottsunda Dans & Teater blev ett känt namn i vidare kretsar. Redan från början var utgångspunkten för mitt arbete att vi skulle ha en lokalt förankrad teater men att vi samtidigt skulle producera föreställningar som var angelägna för alla, inte bara för dem som bor i Gottsunda, berättar han.
Han efterlyste bland annat manus skrivna av författare med en annan bakgrund än den svenska. Hundratals texter kom in och när projektet väl var slutfört hade flera teatrar runt om i Sverige engagerats.
- Det blev väldigt lyckat, inte minst därför att pjäserna sattes upp på så olika scener. Det var bland annat Folkteatern i Göteborg med sin förankring i arbetarrörelsen och Helsingborgs stadsteater, en klassisk stadsteater med medelklasspublik samt Gottsundateatern förstås.

När Dritëro Kasapi kom till Gottsunda för första gången för drygt tre år sedan hade han en hel del förutfattade meningar om Uppsalaförorten.
- Jag hade stereotypa föreställningar. Samtidigt visste jag att de var just stereotyper. En del fördomar bekräftades, men när jag grävde djupare komplicerades allting. Gottsunda är inte bara mångkulturellt. Där finns också folk i olika generationer med helt olika intressen och behov. En nyanländ flykting ser till exempel inte på tillvaron på samma sätt som en infödd person med invandrade föräldrar. Det finns en dynamik mellan generationerna i Gottsunda som är väldigt påtaglig, säger han.

Att Dritëro Kasapi själv skulle emigrera till Sverige och arbeta som konstnärlig ledare och regissör var inget han planerade från början. Ursprungligen var det meningen att han skulle utbilda sig till tandläkare hemma i Makedoniens huvudstad Skopje.
- Det var ganska stökigt och bråkigt i skolan, på ett annat sätt än det kan vara i Sverige. Men man kunde också bli befriad från lektionerna under förutsättning att man gjorde något annat som bidrog till skolans utveckling. Jag valde att starta en tidning och att sätta upp pjäser, för att slippa sitta i skolbänken, berättar han.

Dritëro Kasapi hade fått smak för teatern, men det var först en månad innan ansökningspappren till tandläkarutbildningen skulle lämnas in som han bestämde sig för att byta inriktning i livet.
- Jag drabbades av en insikt: Varför skulle jag bli tandläkare? Det var ju teater jag ville hålla på med.
Han och tre andra studenter antogs till en fyraårig regissörsutbildning i Skopje. Dritëro Kasapis föräldrar var inte nöjda.
- Pappa sa att han skulle bli tvungen att ägna sig åt någon sorts business för att kunna försörja mig, skrattar Dritëro Kasapi.

Numera är det ingen av föräldrarna som motsätter sig hans yrkesval. Efter utbildningen startade Dritëro Kasapi bland annat ett barnteatercentrum i Makedonien. Ett gästspel i Stockholm 1998 ledde till fler projekt i Sverige och det var också här han träffade sin blivande fru.
Tack vare teateryrket har Dritëro Kasapi också fått möjligheten att ta sig ut i världen och uppleva nya kulturer på plats, inte bara i Sverige utan också i länder som Storbritannien, Österrike och Nigeria.
- Jag var manuskonsult för nigeriansk tv och hjälpte dem att utveckla en ny tv-serie. Nigeria är Afrikas största land med en uppskattad befolkning på 160 miljoner människor. De har en omfattande korruption och flera etniska konflikter. Mycket av det jag såg där kände jag igen från Balkan. I största staden Lagos kunde jag bara färdas i en skottsäker bil, men i huvudstaden Abuja var det lugnare, berättar han.

Dritëro Kasapi vill gärna göra fler sådana gästspel utomlands i framtiden. Det ger en uppfriskande omväxling i yrket, menar han.
- När man sätter upp en pjäs i ett annat land så blir verket fritt från kontexten. I Sverige däremot har jag "kontextualiserat" mig, något som också kan ha sina fördelar.
Hans nuvarande arbete med Mot väggen kan sägas vara ett typiskt Dritëro Kasapi-projekt. Pjäsen är en bearbetning av en tysk film, en kärlekshistoria med förhinder.
- Det är en jäkligt bra story. En turkisk tjej övertalar en äldre turkisk man att gifta sig med henne, för att hennes konservativa familj ska bli nöjd. I själva verket är det ett skenäktenskap. Hon planerar att leva som en singel. Men sedan upptäcker hon motvilligt att hon faktiskt håller på att bli kär i sin man, berättar Dritëro Kasapi.

Mot väggen turnerar riket runt hela hösten, men något Uppsaladatum är inte inplanerat. Däremot återvänder Dritëro Kasapi tillfälligt till Uppsala i vår, då han sätter upp en ny pjäs på Uppsala Stadsteater. Han är förtegen med detaljerna än så länge, men klart är i alla fall att det blir en föreställning för barn och ungdomar.
- Pjäsens tema blir "styrkan i protesten". Vi är ganska konformistiska i Sverige och många drar sig för att protestera. Jag vill kommunicera till barn i 10 - 12-årsåldern att det är ok att protestera, och jag vill göra det innan de får tuttar eller finnar och de börjar vilja se ut och bete sig som alla andra, förklarar han.

Dritëro Kasapi trivs uppenbarligen bra i den moderna, svenska teaterkontexten. Enligt honom skiljer den sig också en hel del från den makedonska.
- Skådespelare och publik tänker lite annorlunda i Makedonien. Makedoniernas förhållande till teatern är lite mer psykologiskt. Man kan säga att den makedonska teatern är emotionell medan den svenska är intellektuell.
När han får frågan om vad som egentligen förenar teaterfolk världen över funderar han en stund innan han svarar.
- Oavsett vart jag än kommer i världen så säger alla som arbetar med teater samma sak: Det är kärvt att hålla på med teater. Det är svårt att få pengar och kulturen är inte tillräckligt prioriterad i samhället.

Med blicken framåt

Under de tre år som Dritëro Kasapi var konstnärlig ledare för teaterverksamheten på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala medverkade han till en förnyelse av svensk dramatik. Sedan juli i år är han frilansregissör. Kulturnyheterna stämde träff med honom för att summera, och titta framåt.