Paolo Mendonca är tillbaka med sitt första soloalbum på 18 år. Denna gång har han grävt djupt i funkland, med hjälp av ett koppel välmeriterade studionissar.
Mendoncas gitarrspel är excellent, med ett bett som kan påminna om Jimi Hendrix. Men även om musiken är både dansant och kompetent ut i fingerspetsarna, känns den också något standardmässig. Som en cut out-LP från 70-talet.
Bästa spår: Yeah yeah yeah