Hur tacklar man som kritiker en roman som Vägen mot Bålberget – en roman som med sina närmare 600 sidor väger tungt redan när paketet kommer?
Själv började jag med baksidestexten som är alldeles utmärkt. Den hajpar inte – fattar inte förlagen hur provocerad och irriterad en kritiker kan bli av skamlöst hajpande baksidestexter? – utan den karakteriserar och fungerar som läsanvisning: den anger själva skådeplatsen, Nyland vid Ångermanälven, den låter förstå att berättelsen ”spänner en båge över tiden”, att en brännpunkt i berättelsen är häxförföljelserna i slutet av 1600-talet och att ”Det är en roman om fyra människor – fyra öden – en bygd”. Sedan bläddrade jag lite snabbt för att få en överblick över kompositionen med de fyra olika jagberättarna och de fyra olika tidpunkterna och först därefter började jag läsa.
Jag tror att man som kritiker till att börja med försöker uppfatta en ton. I den här boken är tonen vardagligt realistisk och det intressant nog inte bara i avsnitten från 1900- och 2000-tal – det här är första gången jag läst om en rektoskopi! – men också i avsnitten om 1600- och 1700-
talet: här skriver Söderlind rent och enkelt, med försiktiga arkaiseringar. Till skillnad från vad som är fallet i så många andra historiska romaner får man aldrig känslan att personerna själva lever i en ständig, smått andäktig medvetenhet om att deras tid är ”för länge sen”, att de ständigt är kostymerade.
För var och en av de fyra avdelningarna gäller att man får läsa uppmärksamt för att komma underfund med det galleri av bipersoner som omger huvudpersonerna, för att förstå personernas inbördes relationer både rent konkret – vem som är släkt med vem – och mer psykologiskt. När detta är gjort går det att börja leta efter motiv som går igen, efter tematiska mönster. Alla fyra huvudpersonerna är i någon mening typiska för sin tid, ja, 2011 års 50-åriga, framgångsrika men på relationer desillusionerade Veronica är nästan en stereotyp. Alla förhåller de sig till sin tids värderingar och de äldre till hur värderingar förändrats. Alla befinner de sig i något slags utanförskap eller kris, alla har de anledning att reflektera över förhållandet mellan föräldrar och barn, om vad de sist och slutligen vet om sina föräldrar eller barn. I allas familjer finns det hemligheter, sår. Som kritiker streckar man för när man ser konkreta paralleller mellan tidsplanen: 1975 tänker Jacke på sin mor på liknande vis som Olof på sin 1740; båda mödrarna hade en livsglädje och en sinnlighet som inte passade sig.
Man kan också leta efter ställen som säger något om tanken med själva berättandet. Ett finns i Veronicas tankar på sidan 295:
”Att bli varse förfäderna är att se sitt liv förminskas till en obetydlig myra bland tusen. Alla andra har kommit och gått och inte lämnat spår. Jag gör sammaledes.
Att bli varse förfäderna är samtidigt att se människorna som kommit och gått och lett fram till detta:
Mig.”
Ett annat finns på sidan 557. Olofs dottersons unga fru svävar i livsfara i barnsäng och han säger: ”Berätta om det värsta, morfar, så kanske det här inte känns så farligt. Berätta om mor din och de andra kvinnorna. Berätta.”
Det är kanske inte så lätt att vara kvinna i dag men kvinnorna förr hade det värre. Troligen kunde man redan på Olofs 1700-tal tycka att kvinnorna förr hade det värre.
Vad jag tyckte om boken? Det låter kanske barnsligt men jag sörjde perspektivbytena: jag sörjde att jagberättare blev bipersoner, jag hade gärna fått veta mer om var och en av dem, framför allt hade jag gärna kommit Malin närmare in på livet genom att få ta del av resten av hennes historia berättad av henne själv.
LADDA NER ett smakprov av boken med kritikernas anteckningar HÄR.