Mayall på musikaliskt strövtåg

Eric Clapton lämnade The Yardbirds till förmån för John Mayall & The Bluesbreakers. Peter Green gick efter "examen" från samma grupp vidare till att skapa Fleetwood Mac, Mick Taylor anslöt sig till Rolling Stones och så fortsatte det.Efter en tid i Mayalls plantskola blev skickliga gitarrister ännu skickligare och att tala om den nu 71-årige John Mayall som den brittiska bluesens fader är ytterst befogat. När han gästar Uppsala blir det tillsammans med ständige parhästen Joe Yuele bakom trummorna, amerikanen Hank Van Sickle på bas och säkre gitarristen Buddy Whittington som tekniskt blickfång. Blues kan vara många saker och i Mayalls tappning är pop och rock två stora ingredienser. Efter en förtjänstfull uppvärmning av soloartisten John Burger och därefter The Bluesbreakers på egen hand, dyker efter viss väntan den karaktäristiska vita hårmanen upp på scenen.Det som följer blir ett musikaliskt strövtåg som passerar både nya soptippar och vackra gamla gårdar. Tidiga låtar som Otis Rush-covern All your love blandas med egna Have you heard (här i en mycket fin balladtappning) och splitter nytt material som Dirty water, som dock visar sig alldeles för tungrott och andefattigt för att fungera live. Att ljudet växlar mellan mediokert och dåligt är olyckligt, men det som drar ner helhetsbetyget är att alldeles för många låtar tappar i intensitet och tillåts att tidsmässigt sträcka ut långt bortom vad materialet håller för. Klassikern Talk to your daughter dyker upp som obligatoriskt extranummer, men konsertens enda verkliga höjdpunkt blir den elektrifierande Somebody's acting like a child där kvällens överraskning, amerikanske barnstjärnan Eric Steckel, går en hård gitarrmatch mot Buddy Whittington och sköter sig strålande trots konkurrensen.