På måndagskvällen drar tredje omgången av matdokusåpan Sveriges mästerkock i gång. Ett program där tre av landets största kockegon (Moberg, Mannerstöm och Aujalay) hissar och dissar en noga utvald grupp ambitiösa amatörkockar. Förra säsongen blev succé och bjöd på kryddstark matdramatisk underhållning. Men TV 4:s mattävling är långt ifrån det enda matprogram som fyller rutan. De senaste åren har matprogrammen fullkomligt översköljt tv-tablåerna. Och inte bara på tv är mat ett dominerande tema, även bokhandlarna liknar i dag mest av allt dignande smörgåsbord. Det sägs att det rent av ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Marknaden tycks helt enkelt omättlig.
Men denna matvurm; var kommer den ifrån och hur sund är den egentligen? Varför är vi så besatta av att se människor laga mat på tv? En del av förklaringen ligger nog i matprogrammets kompensatoriska effekt. I livspusslets tidevarv har många människor allt mindre tid att själva laga mat. Det uppdämda kockbehovet kanaliseras i stället via tv-kockens gestalt. Ofta fungerar nog matlagningsprogrammen snarare som ett slags gastronomisk eskapism än som triggande inspirationskälla. Ty många kokböcker och en hel del av tv:s matprogram fungerar mer som estetiserad matpornografi än som handfasta matlagningstips. Visst, riktig bra mat är konst! Och en välkomponerad måltid kan vara en lika stor och komplex upplevelse som vilken musik- eller litteraturupplevelse som helst. Men när maten reduceras till estetik och yta, till accessoar och statusmarkör, eller när matlagningen förvandlas till prestations- och tävlingsmoment, förlorar måltiden några av sina djupaste innebörder.
För maten handlar ju inte bara om njutning och näring. Vad och hur vi äter säger något om vilka vi är som människor, hur vi ser på oss själva och förhåller oss till omvärlden. Ätandet är helt enkelt en grundläggande del i den mänskliga erfarenheten. Det är inte en slump att i stort sett alla religioner håller sig med mer eller mindre strikta kosthållningsregler eller att kristendomen gjort måltiden (nattvarden) till det rituella livets absoluta centrum. Det är detta vördnadsfulla och betydelsemättade förhållande till måltiden som riskerar att gå förlorat när mat endast blir statussättare och njutningsmedel.
Själva faktumet att vi är besatta av mat är dock varken något att förskräckas eller förundras över. Det är ungefär lika förvånande som att vi är besatta av sex. Ätandet är en våra starkaste drifter. "Äta bör man annars dör man", helt enkelt. Det är förmodligen denna matens basala livsuppehållande funktion som gjort att maten och måltiden genom historien omgärdats av så starka kulturella och symboliska laddningar. Något som inte minst det briljanta Historieätarna på SVT visat under hösten (en andra säsong har för övrigt nyligen fattats beslut om).
Vad överflödet av matlagningsprogram gör med oss är givetvis svårt att säga. Förutom att de gör vårt förhållande till måltiden mer livsstilsbetonat, kanske de även får oss att ta maten för given. Vilket i så fall skulle vara djupt olyckligt. Förr bad man ofta bordsbön innan man åt. Det var ett sätt att visa att maten var något man tog emot som gåva, inte något man oaktsamt och utan eftertanke kunde roffa åt sig av. I dag är ett sådant ödmjukt och mer medvetet förhållande till maten kanske nödvändigare än någonsin. Den globala klimatkrisen är ju till stora delar just en matkris. Vår framtid kan avgöras av vad vi väljer att stoppa i munnen. Och när drygt en miljard människor på jorden lever i konstant hunger kan vi som faktiskt har mat för dagen åtminstone visa en aning tacksamhet. För hur många matlagningsprogram vi än sätter i oss får vi aldrig glömma bordsskickets viktigaste regel: Man ska tacka för maten.