Mastodon är ett band som aldrig varit särskilt intresserade av att göra återbesök i sin diskografi, nyskapande experimentering och ständig utveckling kan sägas vara ledord för deras strävan framåt. Därmed inte sagt att steget mellan föregångaren ”The hunter” och ”Once more ’round the sun” är något sjumilakliv, skivan är snarare en logisk uppföljare till den senaste given. Atlantasönerna har gjort ett album som faktiskt kan beskrivas som lättillgängligt med Mastodonmått mätt utan att för den sakens skull bli kommersiellt radiovänligt.
”The Motherload” har ett groove som är lika dansant som rytmerna på ”Curl of the burl” från ”The hunter”. Den spöklika melodislingan i inledningen av ”Chimes At Midnight” är så vacker att det finns en uppenbar risk att lyssnaren blir sittandes och bara väntar på att den ska komma tillbaka (vilket den tack och lov gör alldeles i slutet), detta verkar bandet ha förutsett då introt mynnar ut i en stökig historia som förmodligen skulle känna sig hemma på ”Leviathan” från 2004. Därför känns också låttextens nickning till nämnda platta särskilt passande.
Mastodon har trots en rad gnistrande album en bra bit kvar till den riktiga legendarstatusen, men på en post är man redan där, Brann Dailor bör från och med nu räknas till den absoluta gräddan bland rockhistoriens trummisar.
Enligt Dailor anspelar skivans titel på ett levnadsår för en människa, men det skulle lika gärna kunna vara ett symboliskt uttryck för hur utomjordiskt bra Mastodon anno 2014 är.
Det har varit tätt mellan sludgereleaserna i början av sommaren, både Down och Crowbar har släppt stabila alster. Corrosion Of Conformity är måhända inte bäst av de tre, men i alla fall mest spännande för tillfället. Bandet är sedan 2010 pånyttfött som en trio då Pepper Keenan anser sig ha fullt upp med just Down. På IX tycks de ha kört Black Sabbath, Led Zeppelin och Nashville Pussy i en punkbeklädd cementblandare och sedan hällt ut en blandning som är tung och svängig utan minsta stelhet.
I en tid då gemene man rapar citat från tv-serien Café Bärs och var och varannan svensk tycks ägna sig att brygga öl på kammaren kan man tycka att de bärsbrölande tyskarna i Tankard borde vara oerhört trendiga. Den punkiga thrash som serveras på "R.I.B." är dock ganska fadd i smaken när den serveras rakt upp och ner. En låt som ”The party ain’t over ’til we say so” är knappast musik för en tisdagskväll, men när helgen kommer och det hamnat någon pilsner innanför thrashvästen duger detta gott som bakgrundsblask till moshen.
Bästa låt: "Chimes at midnight" (Mastodon)