När filmen "Mary Poppins" kom 1964 blev den en omedelbar succé. Blandningen av levande skådespelare och animerade figurer blev banbrytande. Sångerna spreds över världen och Julie Andrews fick sitt stora genombrott, som hon följde upp med "Sound of Music" året därpå.
Nu 50 år senare är filmen en klassiker som då och då dyker upp på biograferna och släpps för hemmabruk ännu oftare. Böckerna som filmen bygger på är däremot inte alls lika kända idag. Och att det var ett sådant krångel att få dem filmade visste jag inte. Det här är historien om det.
John Lee Hancock berättar om mötet mellan författaren P L Travers och filmmogulen Walt Disney. Den senare hade då i tjugo år försökt få filmrättigheterna. Ihärdigheten berodde inte minst på att han hade gett sin dotter ett löfte om att filma hennes favoritbok. Travers å sin sida var lika ståndaktig i att inte sälja ut sin "familjemedlem" Mary. Men så var pengarna slut en dag. Mötet dem emellan är ohöljt komiskt. Travers är envis, tjurig, elak och släpper inte en sekund på sin brittiska högdragenhet. Disney försöker allt han kan för att ljuta olja på vågorna, men lyckas inte särskilt bra.
Det är också ett möte mellan två skådespelargiganter. Emma Thompson och Tom Hanks tycks båda njuta riktigt ordentligt av att spela sina karaktärer. Här de också mycket att ta på i rollerna. Det är mångfacetterade personer det handlar om. Regissören har valt att dessutom hantera en parallell historia där han skildrar Travers uppväxt på den australiensiska landsbygden med en alkoholiserad far och en alltmer deprimerad mor. Det blir till ett barndomstrauma som hon fortfarande många år senare bearbetar genom sina böcker. Och sin tvära framtoning. Colin Farrell är mycket bra i rollen som fadern liksom Annie Rose Buckle som den unga Travers. I de sekvenserna är också miljöerna runt förra sekelskiftet fint fångade, men drar också ned tempot. Den delen blir till sin egen film egentligen, och hade kanske kunnat stå på egna ben
I filmens nutid är det "Mad Men-land" som gäller, i tidigt 60-tal. I mötet mellan det brittiska och amerikanska tas många komiska poänger ut, liksom i hur de allt mer förtvivlade medarbetarna på Disney försöker blidka den motsträviga Travers. Hon skräder inga ord om vad hon tycker om något som helst och det är klart att man anar att det bakom tvärviggen finns något annat. En viktig biroll som chauffören görs av alltid skickliga Paul Giamatti.
Som tur var så utmynnade hela debaclet i en klassisk film, så det var väl värt det. Förhoppningsvis för P L Travers också, vars riktiga röst kan höras på slutet av filmen.