Mästerligt sista album av EST
EST:s Leucocyte är ett album man lyssnar på med blandade känslor efter Esbjörn Svenssons tragiska död. De hade ett unikt sound, som omöjligt kan röra sig framåt nu, skriver Björn G Stenberg
Esbjörn Svensson vid pianot och Dan Berglund på bas vid en av många storartade konserter i Uppsala, nämligen på Katalin 2002.
Foto: Rolf Hamilton
Esbjörn Svensson Trio hade ett unikt sound, en summa som var långt större än de ingående medlemmarna. Det blir omöjligt att fortsätta nu. Leucocyte blir i stället ett slags testamente till oss älskare av gruppens musik. De tog pianotrion till helt nya, outforskade, områden och gav den en större, fräschare och framför allt mer spännande ljudbild med hjälp av en del elektroniska processapparater.
Deras internationella storhet var just stor. Nya albumet spelades också in i Sydney, Australien, av alla platser. Bandets fjärde "medlem", ljudteknikern Åke Linton, mixade sedan hemma i Bohuslän.
Förra säsongens bästa konsert för undertecknad var just E.S.T. i Konserthuset i Uppsala. Det allra mesta av den energi och uppfinningsrikedom som den visade upp finns också här. Man vet aldrig vart ett stycke med trion ska ta vägen. Det kunde stanna vid en lyrisk och vemodigt klingande slinga eller explodera rätt ut i världsrymden med alla startmotorerna påslagna.
Esbjörn själv var en mästare i att låna stämningar från olika genrer och smälta den till något eget. Här finns tydliga avtryck från den klassiska musiken och från jazzens alla stilar och en hel del folk-, och världsmusik. Lägg till en hel del rock. Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström hakar utan vidare på och skickar i sin tur återkoppling som Esbjörn bygger vidare på. Trion känns som om den vore omöjlig utan någon av dem.
Albumet innehåller två långa sviter och fyra kortare stycken. Särskilt avslutande titelsviten visar på en väg framåt som nu tyvärr är stängd för alltid.
E.S.T.
Leucocyte
(ACT/Bonnier Amigo)
Leucocyte
(ACT/Bonnier Amigo)
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!