Måste ses frivilligt

Ruben Östlunds film De ofrivilliga har redan belönats med mängder av priser, från premiärvisningen i Cannes i våras och framåt. Och det verkar fortsätta, bara häromdagen fick filmen juryns specialpris på festivalen i Mar del Plata i Argentina.
Det är lätt att förstå samtidigt som det är förvånande. De ofrivilliga är ovanlig till formen likaväl som till innehållet. Den närmar sig dokumentären på många sätt och man kan lura sig själv till att tro på att det är verkligheten man ser. Detta särskilt som det är okända skådespelare och amatörer i nästan alla roller. Som tur är kommer Maria Lundqvist in efter ett tag, och hon är ju skådespelerska. Så då så. Eller spelar hon också bara sig själv. . .

Filmen är fylld av sådana ögonblick där tittaren måste bestämma sig för vad som är "på riktigt". I mycket kan man känna igen sig, vi har alla varit i liknande situationer som personerna i filmen.
Det handlar nämligen om grupptryck, om rädslan att förlora ansiktet inför gruppen. Likaså om allt det som vi förväntas göra, även om det går ut över andra och inte minst oss själva. Det kan handla om att stå upp på jobbet för vad som är rätt och bli utfrusen, att göra dumma saker under berusning - gammal som ung -, att låta någon annan ta på sig skulden för att det inte ska bli för pinsamt. Det är lätt leva kvar i gamla mönster från förr, från ungdomen, och tvingas vara den man aldrig var ens då.
Filmen inleds med att två tonårsflickor sminkar sig och gör sexiga poser framför en webbkamera. Det blir obehagligt direkt och vartefter deras berusning tilltar och de ger sig ut på staden väntar man bara på en katastrof.

Ruben Östlund är duktig på att hitta situationerna som till största delen mest är vardag (eller fest) men som tas ett steg till. Det gör att händelserna kommer obehagligt nära en själv. Det får också tittaren att bli berörd ordentligt och tvingas känna och tänka. Vad skulle jag ha gjort? Kunde jag gjort annorlunda i någon specifik situation? Är vi så låsta och fega?
Filmen skulle ha varit smått outhärdlig i det lilla om den inte ofta också roade. De ofrivilliga är en tragikomisk film med betoning på båda orden. Skrattet fastnar ofta i halsen men det kommer åtminstone dit. En hel del är också genuint roligt. Och visst finns det flera likheter med en filmare som Roy Andersson. Men Östlund har absolut sitt eget filmspråk.
Om vi inte kan skratta eller åtminstone le över de mänskliga tillkortakommandena så blir det för tungt. Kanske kan vi träna upp vårt civilkurage genom att se filmen också. De ofrivilliga är inte på något vis en svår film att se och ta till sig. Den borde absolut kunna nå en bred publik.

Östlund visar tydligt vilken bra hand han har med skådespelare som inte är så vana. Det är imponerande vilka prestationer som finns i den mestadels kollektiva filmen.
De ofrivilliga är en film som lever kvar länge i sinnet. den kommer säkert att konkurrera ordentligt om Guldbaggen 2008, detta ojämna men högst spännande filmår.

Måste ses frivilligt

Filmen De ofrivilliga griper tag från första bildrutan och lyckas med sin ovanliga dokumentärliknande kollektiva form både oroa och roa tycker Björn G Stenberg som villigt tar till sig båda sakerna.