Massa konst i påsk
Tre generationer Wikforss ställer ut tillsammans för första gången nu i påsk. Keramikern Helén Wikforss visar tillsammans med sin bror Örjan på det konstnärliga släktskapet sinsemellan och med pappa Gösta - i tre helt skilda uttrycksformer.
Foto: Ann Svalander
Men i år blir det inte som vanligt i Tornhuset i Stav, Västland, där Helén bor och jobbar. Tillsammans med den egna produktionen visar hon nu både foton, skisser och film. Alla har de ett gemensamt; vatten - det är det omedelbara, det övre skiktet, ytan. Där inunder anas en annan dimension: intryck, avtryck, influenser, speglingar och minnen. Här möts 3 x Wikforss på ett djupare plan.
- Vi har plockat fram 24 foton av pappas arkitektur från 50- och 60-talet. Det finns ett slags vänlighet i den husen som jag tycker korresponderar så väldigt bra med Heléns keramik, säger Örjan Wikforss.
Gösta Wikforss var verksam som arkitekt i Uppsala i mer än 50 år. Han gick bort 2001 och i julas bestämde syskonen sig för att göra en exposé över kärnan i hans produktion. Och samtidigt visa en sida av pappan som han själv aldrig låtit någon utanför familjen se:
- Hans fritidsintresse, tecknandet. Precis som en tennisspelare måste hålla armen i gång måste arkitekten rita, han skissade ständigt, hade alltid grejerna med sig.
Pappa Gösta var båtmänniska, det är mycket hav i hans tuschteckningar. I Helén Wikforss keramik, inte minst i relieferna, finns samma element: våglinjerna, hur ljuset vänder till skugga.
- Jag jobbar mycket med tomrummet, säger hon själv.
Och det gör ju även arkitekten.
- Hon är så jäkla sparsmakad, säger hennes bror.
Också han arkitekt, numera lärare och forskare på KTH/Arkitektur och Samhällsbyggnad, professor i projektkommunikation.
Hon övertalade honom att komma med.
På en stor platt-tv ska hans bägge filmer visas, Vattenrörelser och Vattenspeglar. För första gången offentligt. För liksom pappa Göstas skissande är filmandet ett fritidsintresse för Örjan. Från maj till september är han ute med sin kamera.
- Jag utgår från Öregrund och behöver inte åka längre än till bruksmiljöerna ikring, med sina fantastiska vattenanläggningar. Som på en fisketur, jag låter kameran gå ett par timmar och hoppas komma hem med något användbart. Något att vila ögonen på.
Det har blivit mer än så. Resultatet är dynamiskt, skenbart händelselöst men med ett sug likt det som höga höjder har.
Så jobbar vi med nyheter