Så har det hänt igen. Ett ”flummigt” konstprojekt tilldelas skattepengar. Reaktionerna är upprörda: ”Kulturbudgeten måste minskas” ”Avgå alla!” ”En miljon kan användas på betydligt bättre sätt!”.
Den här gången är det Mats Caldeborg och hustrun Katrin Zackrisson Caldeborgs projekt ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar” som får känslorna att svalla. Projektet består alltså i att skapa konst för naturens mindre invånare, och ett projektstöd på strax över en miljon kronor har utdelats.
Det är Kulturbryggan – statliga Konstnärsnämndens beslutande organ – som har fattat beslutet. Och det är Kulturbryggans verksamhetsledare Mikael Theorin som får ta emot Expressens fråga: ”Tror man på riktigt i det projektet att svampar kan tillgodogöra sig ett konstprojekt?” Mikael Theorin säger att han inte kan svara på den frågan, att Niklas Svensson får fråga konstnärerna själva. Men både fråga och svar skjuter vid sidan av målet. Det spelar ingen roll om svamparna och maskarna kan förhålla sig till konstbegreppet. Att idén sprids bland människor är nog.
För tänk om det helt enkelt rör sig om ett konceptkonstverk?
I det digitala uppslagsverket Oxford Art Online beskrivs konceptkonst som konst som tonar ner eller helt eliminerar det perceptuella mötet med unika objekt, till förmån för ett möte med en konstnärlig idé.
I detta fall innebär det att alla som nu läser artikeln i Expressen eller på annat sätt tar del av idén också har tagit del av verket. Detta utan att ha upplevt det på plats i Kvarkens konsthall i Nordmaling, eller att ens ha kunnat se det – vilket också är en del av projektet: ”Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet”, som konstnärsparet skriver i sin projektansökan.
För en kort historisk förankring: ta bara Robert Rauschenbergs berömda verk ”Erased de Kooning Drawing” från 1953. Verket består helt enkelt i att Rauschenberg har suddat ut en teckning av Willem de Kooning. Kvar på pappret finns svaga antydningar av den ursprungliga skissens figurer. Men det är processen som är huvudsaken (det tog Rauschenberg en månad att sudda ut den ursprungliga bilden).
Enligt ryktet ska de Kooning ha frågat Rauschenberg om han behövde komma till utställningen och se verket eller om han hade förstått det rätt. Rauschenberg ska ha svarat att han inte behövde komma – han hade förstått verket genom att ta del av idén bakom det.
Det Rauschenberg gör är att tänja på gränsen för vad som kan vara konst. Det handlar inte så mycket om resultatet eller den konstnärliga slutprodukten. Det handlar om idén. Bara genom att ta del av idén kan vi reflektera över konstverket, och de frågor som detta väcker. Det händer uppenbarligen något i publikens möte med idén. Och ju mer spridning verket får, desto bättre (enligt konceptkonstens logik). Redan innan ”forskningsstationen” har börjat byggas upplever vi verket genom att ta del av idén.
Så tack till Hanif Bali, Richard Herrey och Tomas Tobé som hjälper till att sprida detta konceptkonstverk. Ju fler som tar del av verket, desto mer valuta får vi för de spenderade skattepengarna.