Det finns en berömd historia om hur Anton Tjechov kritiserar den ryske teatermannen Konstantin Stanislavskij för hans rollinsats som Trigorin i Måsen. När Stanislavskij undrar vad som egentligen är fel med hans Trigorin, får han svaret: ”Han ska ju ha rutiga byxor och hål på skorna.”
Tjechovs reaktion påverkade länge tolkningarna av hans pjäser världen över. Och kanske har något av vördnaden levt kvar ända in i vår tid, reflekterad i de sedvanliga, konservativa linnekostymerna och korgmöblerna.
I så fall sätter regissören Sunil Munshi definitivt punkt för det med sin uppsättning på Uppsala stadsteater.
– Jag har skjutit Måsen, stoppat upp den och rullat den i guldglitter, berättar han.
”Måsen” har blivit till ”(f***ing) Måsen”, Ryssland till Sverige och 1890-tal till 2010-tal. Modegurun Camilla Thulin har hjälpt till att byta ut de sobra kläderna mot 80-talsdito, delvis inspirerade av Dallasstjärnan Joan Collins.
Det är en personlig tolkning, och regissören har skrivit till egna texter.
– Det finns massor av beröringspunkter i pjäsen som har starka kopplingar till mig själv och min uppväxt. Jag har dragit ur skelettet ur pjäsen och kört ned det i min egen kropp, säger han.
Han har valt att inte fokusera så mycket på den strid mellan en gammal kultur och en ny som förs i Tjechovs text. I stället sätter han ljuset på problematiken i att bli vuxen, och få sina illusioner krossade.
– Jag har minnen av en barndom då jag själv var hel, oförstörd och oful. Då alla tankar och begär var tillåtna. Det är inte så att jag vill tillbaka dit, men jag saknar det. Nu som vuxen blir det väldigt märkligt om jag går omkring i en guldklänning.
Claes Ljungmark, som spelar läkaren Dorn, och Monica Stenbeck, som spelar Arkadina, hyllar båda Munshis version.
– Många svenska uppsättningar av Tjechov är så vemodiga. Det blir lätt så när man flyttar honom från den ryska folksjälen till den svenska. Men då förlorar man dynamiken, när det slår över i det burleska och absurda, säger Claes Ljungmark.
Monica Stenbeck å sin sida lyfter fram komiken.
– Tjechov hävdade ju alltid att det var komedier han skrev. Det brukar uppsättningarna av honom aldrig vara. Men den här gången är det verkligen en komedi – med en avgrund.
Sunil Munshi hyste som teaterhögskolestudent ett slentrianmässigt förakt för Tjechov. Det försvann definitivt när han började med bearbetningen av Måsen. Plötsligt upptäckte han ett djupt släktskap.
– Det hände när jag satt och läste det bearbetade manuset att jag tänkte: ”det här måste jag stryka, det är för mycket Munshi” – tills jag upptäckte att det var Tjechovs egna ord. Jag talar ungefär som han skriver, med upprepningar och målande beskrivningar.
Nu har föraktet vänt till kärlek.
– Det har väl med mognad att göra. Jag kanske äntligen blivit vuxen. Om det nu är något att eftersträva.