Marsalis sågar allt och alla

Saxofonisten Branford Marsalis är trött och döljer sin irritation över framför allt dagens medieälsklingar extremt illa.Efter snart trettio år som internationell stjärna känner han dock inte längre någon rädsla över att sticka ut hakan.

Kultur och Nöje2004-05-26 00:00
Branford Marsalis har spelat in dussintals album, gick under tidigt 90-tal i frontlinjen för att väva samman jazz och hiphop, skapade rabalder i jazzvärlden då han lämnade broder Wynton Marsalis band till förmån för Sting, och inte minst
ledde han under två år husbandet hos Jay Leno. Det senare höll på att göra honom galen av frustration.

"Glorifierade nollor"
— Visst, genom The Tonight Show fick jag chans att spela med några riktigt duktiga musiker, men de övriga 256 arbetsdagarna var det en pina att behöva lyssna på den ena glorifierade nollan efter den andra som kom dit för att visa upp sig. Till slut var jag tvungen att ge upp och satsa på mig själv igen.
I mångas ögon var det ett tämligen vågat drag att lämna den ekonomiska trygghet och relativa frihet som The Tonight Show innebar, men Branford Marsalis fnyser åt att det skulle vara så, precis som han fnyser åt en hel del annat inom dagens musikindustri.

Irriterad på allt
I en genre som i dag allt som ­oftast befolkas av musiker livrädda att stöta sig med någon av rädsla för att skrämma bort något av de få jobb som erbjuds jazzmusiker, är den äldste av bröderna Marsalis en udda fågel. Han är irriterad på nästan allt, verkar det som.
Jag frågar honom om det var tiden i Art Blakeys Jazz Messengers som ledde till hans stora genombrott.
Det visar sig vara ett misstag.
Svaret blir en lång monolog som handlar om att geni och överlägsen skicklighet alltid vinner över undermålighet.

Kan backa upp kaxigheten
En god kristen borde förmodligen inte lägga ved på brasan här, men jag kan inte låta bli att fråga honom hur till exempel många av dagens ungdomsidoler passar in i det resonemanget.
Svaret blir ett långt och gans­ka underhållande utbrott som främst går ut på att skivbolag "befolkas av idioter".
Samtidigt som Branford Marsalis periodvis är något alldeles vansinnigt självgod, kan han dock till skillnad från många andra backa upp sin kaxighet.
Hans album håller nästan konsekvent hög artistisk nivå och i likhet med Sonny Rollins, en av hans få uttalade hjältar, är Branford (olikt sin mer kände bror Wynton) ovanligt öppen för nya intryck.
- Visserligen är det så att det finns lite nytt under solen, men även om orden är desamma bör man sträva efter att variera sättet man formulerar sig på. Som musiker är det oerhört viktigt att ständigt vara villig att våga sig in på nya vägar, att inte låta sig bli bunden vid det invanda.
- Lyssna på många av dem som spelar i dag och det upprepar bara gamla segrar, vad är poängen med det?
I sommar får svensk jazzpublik chansen att själva ta reda på vad han menar med detta då Branford Marsalis gästar Stockholm Jazz Festival den 19 juli.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!