Maria Ripenberg: Märkvärdigt bra i Uppsala

Uppsala basunerade 2012 ut sitt symboliska kliv över 200 000-strecket och famlar nu efter en gäckande identitet. Det så kallade varumärkesarbetet, som numera ständigt pågår, ska ge oss vägledning. Hur ska Uppsala uppfattas? Marknadsföras? Utvecklas? Vad lockar turister och inflyttande till Uppsala? Infödda/inbodda Uppsalabor är ständigt på sin vakt. De vill dela med sig av sina åsikter. Varje större förändring i staden genererar ordentlig debatt. Somliga kallar tyckarna en ”högljudd klick” och ifrågasätter deras legitimitet och syften. Andra hyllar det debattglada Uppsala och tycker att demokratin frodas i olika fora.

I kommentarerna efter Rikard Ekholms recension 10/7 på UNT Kultur av Uppsalas stationsområde kan man skönja konflikter i människors uppfattning om Uppsala.

Staden ses uppenbarligen av många som något mjukt och varmt som gradvis förses med hårda kanter – glas, stål, betong. Någon ser en ny skiljelinje mellan den anrika, ”mjuka” västra staden och den moderna, ”hårdare” östra delen – medan andra hoppas och tror på en sammansmältning av stadens skilda världar.

Att växtlighet och grönska ses som ”botemedel” går i linje med den gamla debatten om grönytorna, när parker och trädgårdar tas i anspråk för bostadsbebyggelse. Här finns förstås också resonemangen kring hushöjder, siktlinjer och slagskuggor.

Men devisen att Uppsala förvandlats ”från en stor småstad till en liten storstad” har blivit en klyscha. Visst har det blivit mera storstadskänsla på senare år, med mera natt- och uteliv och ett ordentligt ökat kulturutbud, inte sällan i världsklass. Men vad betyder det egentligen? Och vem tycker att det där med storstad är så himla viktigt?

Min uppfattning är att stockholmare som flyttar till Uppsala ofta gör det för att komma bort från storstaden och njuta av ett småstadslugn. Och att det är den historiska miljön som lockar turister till Uppsala. På samma sätt som människor flockas i Trastevere i Rom, Quartier Latin i Paris, Borne i Barcelona, Prenzlauer Berg i Berlin, Greenwich Village i New York samt i Gamla stan och på Söder i Stockholm, trängs vi kring de småskaliga träbyggnaderna på Svartbäcksgatan, och önskar att kanske lite mindre än 80 procent av Uppsalas gamla stadskärna rivits på 60- och 70-talen. Men vi är ändå lyckligt lottade. Här finns många kvarter med charm och mjuka kanter.

Men vi har samtidigt märkesbyggnader av rang! Glöm inte att man redan på 1200-talet började bygga det som ännu är Nordens största katedral – ett veritabelt storstadsprojekt. Och Konserthuset är en stolt tidsmarkör för 2000-talet, värdigt vilken storstad som helst.

Så Uppsalas signum borde vara den småstadscharmiga mellanstaden med de magnifika byggnaderna, den internationella trivselstaden med toppuniversitet och kulturutbud av högsta kvalitet. Det gottaste av det goda, russin och kaka!

Kanske kunde det förankra identiteten, stärka självförtroendet och bota eventuella ängsliga Paris- och New York-komplex?