Märklig konsert av Sarah Brightman

Hon har guld i strupen, Sarah Brightman. Trots att kvinnan har passerat 40-strecket framstår hon som något sorts förvuxet underbarn med ett nästan omänskligt röstomfång. Hon kan pipa som en panflöjt, mässa som en munk, ta i som en operasopran i toppklass - ja, det är ingen hejd på vad hon kan. Ändå lyckas hon ta åtskilliga liter vatten över huvudet under sin konsert i Globen.Det största problemet är faktiskt föreställningens tema. Brightman har kärat ner sig ordentligt i orientalisk mystik, en kulturell sfär som ligger mycket långt från hennes ureuropeiska framtoning. Att hon omger sig med hysteriska magdansöser och äkta mattor är helt i sin ordning, men musikaliskt blir det svårsmält. Ofta resulterar det nämligen i en etnodiskopräglad bastard där arabiska stråkfigurer och samplade böneutrop stör, snarare än tillför något.Då är det betydligt roligare när hon kastar av sig slöjan och ägnar sig åt det hon kan bäst, att bygga broar mellan popballader och klassisk musik. När hon ställer sig i en galjonsfiguraktig pose högt upp på en pelare och framför ett av Freddie Mercurys sista paradnummer, Who wants to live forever, är det inte bara stor show utan också omstörtande vackert. När hon sedan gör sorti med tiara på hjässan och gör drottninglika vinkningar myser säkert den gamle Queen-frontmannen i sin himmel.Sedan skrider hon ut igen, klädd som en brud från ett satanistbröllop och framför en själlös What a wonderful world med kantigt trumkomp. Vad Louis Armstrong gör i sin himmel låter jag vara osagt.Sarah Brightman tar givetvis farväl med sitt paradnummer, Time to say goodbye, och då ser vi alla ut som fågelholkar. Det är ofattbart kristallklart, mäktigt och fulländat. Sarah Brightman borde, för att använda en näringslivsfloskel, fokusera på den sortens kärnverksamhet.