Hon följer i Dan Wolgers, Jockum Nordströms och Nathalie Djurbergs fotspår, alla tidigare mottagare av Beckers konstnärsstipendium på 150 000 kronor. Nu är det Maria Nordins tur att i en stor stipendieutställning på Färgfabriken visa upp sin bildvärld.
– Det är stressigt, men roligt, tänk dig att få 800 kvadratmeter att ställa ut på, säger hon.
Längs med väggarna i utställningshallen står några av hennes senaste målningar, ur serien Pink noise. Det är närgångna porträtt, så tajt beskurna att det är nästan omöjligt att avgöra om ansiktena föreställer män eller kvinnor. Hudens nästan outhärdligt rosa färgtoner, ett utsmetat läppstift, en blemma eller en vattenfläck i akvarellpappret, allt sammantaget skapar de en sorts ambivalens hos åskådaren. Vart kommer obehagskänslan ifrån?
– Jag vill åt ambivalensen mellan det sköna och behagliga och det obehagliga. Närhet kan vara både erotiskt och obehagligt, jag behöver ett element av det där andra för att det inte ska bli sockersött och ointressant, förklarar Maria Nordin.
Hon började måla som 22-åring, först i olja och akryl, men efter att ha blivit allergisk mot färgerna övergick hon så småningom till den doftlösa akvarellfärgen. På Kungliga konsthögskolan började hon experimentera med tekniken, bland annat genom att göra korta filmloopar av akvarellmålningar. Vissa skrattade åt henne och hävdade att det var ett omöjligt projekt - men Maria Nordin höll fast vid sin vision.
– Akvarell är ett medium som har ganska mycket begränsningar tycker folk, det pratas om det som att man enbart skulle måla landskap. Jag vet inte om det var därför jag började experimentera och behandla det som att det inte fanns några begränsningar.
I utställningen på Färgfabriken visas ett par av hennes kortfilmer, bland annat In your hands som bygger på en sekvens ur Vito Accontis 70-talsperformance Prying, där ett par manshänder med våld försöker öppna ögonen på en kvinna som blundar. Filmsekvensen är baserad på 24 akvarellmålningar och varar i exakt fyra sekunder.
– Någon gång ska jag göra en längre film. Men det är så vanskligt för det tar sådan tid. Jag orkar inte ens räkna på hur många akvareller jag måste måla för att få ihop en minut - och risken är hela tiden att det blir dåligt.
Varför fokuserar du så ofta på den mänskliga kroppen i dina målningar?
– Jag tror det är för att vi har en så konstig syn på kroppen. Som att den skulle vara något separat, som om den inte hade någon annan innebörd än att vara en maskin. Man pratar ofta om sig själv och sin kropp som om de vore separerade från varandra.