Manus värda vita duken
Barry Adamson egensinniga rockexperiment går nog inte hem hos den breda publiken, vilket är synd, skriver Björn G Stenberg.
Det är synd, här finns mycket att hämta för vem som helst. Han älskar att berätta små historier och vill gärna att det låter filmmusik om det hela. Det låter också som filmer det vore roligt att se på bio. Det blir mycket stämningar av regnhala bakgator och nattöppna storstadsbarer med rök i dimmor. Ett slags musikens film noir, där hans röst förstärker intrycket.
Det räcker långt med de bilder man skapar själv i hjärna men visst vore hans låtmanus värda en vit duk.
Barry Adamson
Back to the cat
(Central Control/Border)
Back to the cat
(Central Control/Border)
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!