Mansroll i fritt fall

Filmregissören Guido Contini har drabbats av kreativ depression. Hiskeliga scenografibyggen är redan på plats i inspelningsstudion i Cinecitta, stjärnan kontrakterad och inspelningarna ska börja om en vecka. Men han har inget manus. Han har faktiskt ingen aning om vad filmen ska handla om. När journalisterna på presskonferensen blir alltför pockande om just denna fråga, rymmer han helt sonika därifrån.
Regissören, gestaltad av Daniel Day-Lewis, bär en melankoli som är typisk för myten om det manliga geniet. Stackars honom som har så svårt att klämma ur sig något vettigt att säga, stackars man som har så krångliga kvinnor omkring sig. En av denna films förtjänster är att kvinnorna faktiskt framstår som intelligenta, men å andra sidan förfärligt beroende av bekräftelse från det manliga geniet. Och avgrunden mellan dem är svår att överbrygga. Ett par gånger glimtar det till av medkänsla från Guidos sida, men oftast förstår han inte vad de pratar om.

Federico Fellini gjorde sin delvis självbiografiska 8 1/2 1963, precis mellan La strada och Amarcord, och har med dessa filmer skrivit in sig för evigt i filmhistorien. Några decennier har flutit sedan 8 1/2 och stoffet har dessutom filtrerats genom det glittriga Broadway till att bli musikalen Nine. Kvar är ett elegant sextiotalsfodral, utan så mycket substansiellt innehåll. Nine har fått flera Tonys, musikalvärldens motsvarighet till Oscars. Men inte en enda av låtarna i musikalen kan jag återskapa i minnet efteråt och den här musiken har absolut ingenting att göra med Nino Rotas betydligt mer stämningsfulla till Fellinis film.

Är Nine en fantastisk film? Nja, snarare ett bombastiskt och ambitiöst försök att ge en uppdatering till Fellinis manliga egotripp, formad av ett dubbelmoraliskt Italien. Fotot är det som fascinerar mest, där svartvita bilder ibland glider över i färg. Både Roms uråldriga byggnader och en grandios scenografi i en av Cinecittas inspelningsstudios är målande ljussatt.

Ensemblen är stjärnspäckad med Sophia Loren i rollen som Guidos mor, Judi Dench som hans trogna jobbarkompis och eldiga Penélope Cruz som älskarinnan. Marion Cotillard är mest gripande som uppoffrande filmskaparhustru och Nicole Kidman gör en filmvamp som helst vill bli sedd för vad hon verkligen är.
Daniel Day-Lewis förser sin Guido med ett bottenlöst mörker. Men ändå når varken han eller alla kvinnorna bort från den amerikanska bilden av italienskt 1960-tal. Det blir en märkligt glamourös historia, med lite för många kvinnliga dansare i nätstrumpor och paljetter.
Den svenska biopremiären av Nine hamnar ändå sällsamt rätt i svensk samtid, mitt i svallvågorna efter rapporten om sexuella trakasserier i film och teaterbranschen. Ibland snubblas det liksom väldigt belysande.

Mansroll i fritt fall

Filmatiseringen av musikalen Nine är ett elegant sextiotalsfodral med inte så mycket substans. Susanne Sigroth-Lambe har njutit av vyer från antika Rom, men också sett en mansroll i fritt fall.