Mänskliga landskap med Allmänna Sången och Kristina Lugn
Allmänna Sången och Kristina Lugn hälsade våren välkommen i Universitetsaulan på lördagen. Efter en tveksam inledning fick vårkonserten en dramatisk, intensiv och värdig avslutning, skriver Anders Bragsjö.
Publiken i Universitetsaulan kunde med entusiastisk respons visa att man tror på körens kommande insatser i Ungern. Ändå började konserten, efter två obligatoriska vårsångsklassiker som uppvärmning, en aning tveksamt. Inget fel på första sångens utförande, en Visa av S-E Bäck, en skirt enkel syllabisk tonsättning som sjöngs kongenialt.
I madrigalen Le chant des oyseaulx (fåglarnas sång) av 1500—talsmästaren Clement Janequin blev det dock problem. I musik förmodligen skriven för en sångare per stämma är det svårt att få fram kontrapunkt och roliga fågelhärmande läten tydligt med en så stor kör och i så raskt tempo. Sångarna gjorde så gott man kunde, så framförandet får duga.
Ett uruppförande bestods vi också med. Uppsalatonsättaren Gabriel Wilczkowski har tonsatt en dikt av Kristina Lugn, Nu sover jag, för kör med vokalsolister a cappella. Verkets ömsom vackra, ömsom spännande klanger avkrävde kör och solister precis tonträffning, stort röstomfång och kolossal dynamik. Sångens starka egna uttryck, som i en dialog med texten, framhävdes utmärkt av kör och solister.
Komponisten kallades upp på scen för att mottaga välförtjänta blommor och applåder för en enastående vacker komposition.
Första konserthalvans sista verk var Bieggá luohte av Jan Sandström, en bönesång från sameland. Solisten Thomas Grenholm förmedlade skickligt en meditativ stämning med sina jojkliknande tonslingor, väl matchade av kören såväl lågmält som hetsigt. En riktig lyssnarupplevelse.
Omdiktning av Tomas Tranströmer
Andra konserthalvan öppnade med två verk av Sven-David Sandström: Ave Maria (liturgisk bönetext på latin) och Agnus Dei (omdiktning av Tomas Tranströmer). Den svåra dubbelköriga tonsättningen Ave Maria behärskades både i sina kvasi- gregorianska, radbandsmumlande och böneropande tonfall riktigt bra av kören. Det vackert innerliga Agnus Dei tolkades inkännande. Den ungerske tonsättaren Lajos Huszárs tonsättning av det liturgiska Agnus Dei hade mer fritonal gregorianik, polyfoni och större dynamik. Skickligt tolkat.
Györgi Ligetis friska arrangemang av en ungersk folkvisa om kvinnan Pápainé och de nio rövarna sprängde nästan aulans väggar med ljudstyrkan kring dramat. Ligetis lärare i komposition Ferenc Farkas har gjort tonsättningar av två av den berömde konstnären Michelangelo Buonarottis dikter. Poemens stämningsväxlingar framgick tydligt i både tonsättningarnas växlande tonspråk och körens följsamma tolkningar.
Egensinnig lyrik
Kristina Lugns uppläsning av sin egensinniga lyrik inramade sångerna. Hennes texter utandas förvärvad levnadsvisdom kryddad av (ofta) svart humor. Förunderligt hur väl hennes skildringar av tillvarons villkor överensstämde med den kringliggande musiken.
Cecilia Rydinger Alin, nyligen invald ledamot av Musikaliska Akademin, såg med sedvanligt exakt gestik och uttrycksfullt kroppsspråk till att konserten fick en smygande dramatisk eller intensivt påtaglig och värdig final med Rautavaaras Lorca-svit. Och nästa år firar vi både Allmänna Sångens 150:e vårkonsert och att kören har existerat i 175 år. Dubbeljubileer går inte av för hackor.
Så jobbar vi med nyheter