Människan ekar tom
Ingmar Bergman leker sig fram till filmkonstens unika tilltal och talar rakt mot känslan, skriver John Sjögren. Inte minst är Persona en uppvisning i lekfullhet och sinnlighet. I dag måndag inleds en Bergmanfestival i Uppsala.
Foto: SF
Med Persona, som länge gick under arbetstiteln Kinematografi, upplevde Bergman att han kommit så nära denna essens han kunde komma. Han skriver i memoarboken Bilder att han i Persona "rör vid ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram". Trots detta gestaltar Persona en tomhet som ifrågasätter alla former av essentialism, en intighet där både konsten och människan tycks sakna kärna.
Persona handlar om Alma och Elisabet, den senare skådespelerska som mitt under pågående föreställning plötsligt tystnar och sedan förblir stum, Alma sköterskan som beordras vårda henne. Tillsammans reser de ut till ett hus vid havet där Alma öppnar sig för den tysta men lyssnande Elisabet. Alma känner en märklig samhörighet med skådespelerskan vars tystnad både provocerar och fascinerar. När Alma och Elisabet alltmer närmar sig varandra förvandlas det konventionellt berättade kammarspelet till en drömsk gestaltning av en själslig fusion där de två kvinnornas personligheter flyter in i varandra. Ett filmiskt poem tar form, där inte bara identitet utan även tid och rum långsamt upplöses.
Som titeln antyder kretsar filmen kring masker, de roller vi tvingas spela, inför oss själva och andra. Filmen frågar om det finns något äkta och konstant bakom dessa förljugna och spelade masker. Finns det ett sant och oförfalskat Jag? Men problematiken lyfts också till en metanivå och frågan ställs: Finns det något bortom filmens gester, dess form och yta? Finns verkligen den konstens essens Bergman i filmen tycks söka?
Det går att tolka Persona som en slags krishantering efter att konstnären upptäckt att ovanstående frågor bör besvaras nekande. Varken Jaget eller konsten har något innersta väsen. Maskerna och rollerna är det enda som finns. Bakom dem endast tomhet. Flera uttolkare har, något slentrianmässigt, sett Persona i ljuset av Carl Gustav Jungs psykoanalytiska teorier. Det är givetvis lätt gjort då titeln på Bergmans film delar namn med ett av skikten i Jungs anatomi över personligheten. Hos Jung är persona den mask vi visar upp för omvärlden, den socialt accepterade och spelade rollen. Men Jungs teori förutsätter att det bakom detta yttre ansikte ändå finns något mer äkta. I Persona springer den stundtals avgrundsdjupa ångesten ur upplevelsen att masken inte döljer något sannare ansikte. Människan ekar tom.
Man kan se filmens konstnärliga gestaltning på samma sätt. Det handlar om en slags tomhetens estetik. Många har funnit Persona svårbegriplig. Kanske beror det på att de försökt pejla dess djup. Man bör nog i mötet med Persona ge upp försöken att mäta djupet och i stället ägna sig åt ytan. Precis som kritikern och strukturalisten Roland Barthes menar att ett konstverks eventuella mening alltid står att finna i dess form så är det just formfulländningen som gör Persona märkvärdig och fyller filmen med innehåll, allt i linje med Barthes paradox om tomhetens fullhet och ytans djup.
När Bergman i Persona söker efter filmkonstens essens tycks det alltså till en början som om han misslyckas i sitt sökande. Även konstens mask döljer en tomhet. Det är som om man i Almas uppgivna insikt i Persona också kan höra regissörens tröstlösa rop: "Det är bara lögn och förfalskning alltihop!" Men det går inte att komma ifrån att Bergman i Persona ändå rör vid något essentiellt filmiskt. I Persona finns det där särskilda tilltalet, det från andra konstarter självständiga uttryck som Bergman så ofta talade om, det tilltal som inte behöver vandra intellektets väg utan fritt kan färdas rakt in mot människans känslocentrum. Men Bergman finner denna unicitet, inte i ett svårtydbart djup, utan i en ytans formmässiga lek. En lek som måhända vara tom på djupare innehåll men som visar på såväl den mänskliga maskens som de filmiska uttryckens många skiftande ansikten och möjligheter. Bergman leker sig fram till filmkonstens kärna.
Så kanske är Bergman inte bara den tungsinta skildrare av existentiellt svårmod som han ofta antas vara utan även, och kanske snarare, en sinnlig och lekfull estet.
Bergmanfestivalen arrangeras på biografen Royal i Uppsala och pågår 22-28 mars. Under veckan visas en Bergmanfilm om dagen, bland andra Sommaren med Monika, Persona och Såsom i en spegel.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!