Människan är ett mysterium. Och att skriva dagbok är en önskan om att lära känna sig själv. Ungefär så uttryckte sig Uppsalaförfattaren Anders Bergman då jag träffade honom inför hans och Emelie Perlands nyutgivna dagboksantologi "365 dagar".
Ja, otaliga är vi som forskat i våra inre. Som med ljus och lykta försök lösa det där mysteriet, kallat "Jag". Den mest kända av dem alla är en utsatt liten flicka: Anne Frank, vars ocensurerade dagbok utkommit först på senare år.
Men Anne är långt ifrån ensam. Ingen glömmer väl Lars Noréns tegelstenar till okväden om vänner och ovänner, där de flesta numera förmodligen hänfaller till den senare kategorin. Dagböcker, som osmakligt nog, var skrivna i syfte – vilket framkommer med all tydlighet i dagböckerna – att publiceras för att inbringa åtskilliga kronor till det tvångsmässiga handlandet av Armanikostymer och annat "livsnödvändigt".
De flesta andra föreställer jag mig skriver av helt andra anledningar. Tack och lov, för dagboksskrivandet är något ytterst privat. Och ofta mycket självrannsakande.
När jag häromdagen röjde ur garderoben låg lådan plötsligt där, till bredden överfull av dagböcker. Mina gamla dagböcker. Den första skriven i elva års ålder, kategoriserad till genren "resedagbok".
Men min resa var knappast likt den Christofer Columbus gjorde, och vars dagbok också finns citerad i "365 dagar", även om min resa bar ända ner till självaste huvudstaden. Märkligt nog står inte mycket om vare sig slott eller andra attraktioner. Nej, det som gjorde starkast intryck skedde redan i Skellefteå. Frysboxen på bensinmacken hade gått sönder och svadan över den fria tillgången på GB:s hela sortiment vill aldrig upphöra. Vad det säger om mig ska jag låta vara osagt, mer än att detta Schlaraffenland som plötsligt öppnade sig för mig fortfarande är något oförglömligt.
Värre är det med de andra dagböckerna, så becksvarta att jag inte ens vågar vika upp pärmarna, men så alldeles livsnödvändiga att skriva då det begav sig. För visst är det som de båda dagboksförfattarna uttrycker det i artikeln här brevid, känslan av att få fläka ut sitt allra innersta utan tillstymmelse av censur är något helt annat än det vi idag lägger upp på Facebook och Twitter. De där rödrosiga bilderna från skidspåret. Det förnöjda leendet. Allt det där man vill ge sken av. Det som aldrig någonsin kan ersätta dagböckernas terapeutiska funktion.
För alla behöver vi det där privata skrivrummet. Det vita arket som äter vår svärta. Som gör oss rena, åtminstone så länge bläcket torkar.