MÀnniskan Àr ett mysterium. Och att skriva dagbok Àr en önskan om att lÀra kÀnna sig sjÀlv. UngefÀr sÄ uttryckte sig Uppsalaförfattaren Anders Bergman dÄ jag trÀffade honom inför hans och Emelie Perlands nyutgivna dagboksantologi "365 dagar".
Ja, otaliga Àr vi som forskat i vÄra inre. Som med ljus och lykta försök lösa det dÀr mysteriet, kallat "Jag". Den mest kÀnda av dem alla Àr en utsatt liten flicka: Anne Frank, vars ocensurerade dagbok utkommit först pÄ senare Är.
Men Anne Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n ensam. Ingen glömmer vĂ€l Lars NorĂ©ns tegelstenar till okvĂ€den om vĂ€nner och ovĂ€nner, dĂ€r de flesta numera förmodligen hĂ€nfaller till den senare kategorin. Dagböcker, som osmakligt nog, var skrivna i syfte â vilket framkommer med all tydlighet i dagböckerna â att publiceras för att inbringa Ă„tskilliga kronor till det tvĂ„ngsmĂ€ssiga handlandet av Armanikostymer och annat "livsnödvĂ€ndigt".
De flesta andra förestÀller jag mig skriver av helt andra anledningar. Tack och lov, för dagboksskrivandet Àr nÄgot ytterst privat. Och ofta mycket sjÀlvrannsakande.
NÀr jag hÀromdagen röjde ur garderoben lÄg lÄdan plötsligt dÀr, till bredden överfull av dagböcker. Mina gamla dagböcker. Den första skriven i elva Ärs Älder, kategoriserad till genren "resedagbok".
Men min resa var knappast likt den Christofer Columbus gjorde, och vars dagbok ocksÄ finns citerad i "365 dagar", Àven om min resa bar Ànda ner till sjÀlvaste huvudstaden. MÀrkligt nog stÄr inte mycket om vare sig slott eller andra attraktioner. Nej, det som gjorde starkast intryck skedde redan i SkellefteÄ. Frysboxen pÄ bensinmacken hade gÄtt sönder och svadan över den fria tillgÄngen pÄ GB:s hela sortiment vill aldrig upphöra. Vad det sÀger om mig ska jag lÄta vara osagt, mer Àn att detta Schlaraffenland som plötsligt öppnade sig för mig fortfarande Àr nÄgot oförglömligt.
VÀrre Àr det med de andra dagböckerna, sÄ becksvarta att jag inte ens vÄgar vika upp pÀrmarna, men sÄ alldeles livsnödvÀndiga att skriva dÄ det begav sig. För visst Àr det som de bÄda dagboksförfattarna uttrycker det i artikeln hÀr brevid, kÀnslan av att fÄ flÀka ut sitt allra innersta utan tillstymmelse av censur Àr nÄgot helt annat Àn det vi idag lÀgger upp pÄ Facebook och Twitter. De dÀr rödrosiga bilderna frÄn skidspÄret. Det förnöjda leendet. Allt det dÀr man vill ge sken av. Det som aldrig nÄgonsin kan ersÀtta dagböckernas terapeutiska funktion.
För alla behöver vi det dÀr privata skrivrummet. Det vita arket som Àter vÄr svÀrta. Som gör oss rena, Ätminstone sÄ lÀnge blÀcket torkar.