På torsdagen den 5 augusti är det 100 år sedan Erik Lindegren (1910-1968) föddes. Han är den poet som inkarnera den lyriska modernismen i Sverige framför allt genom diktsamlingen mannen utan väg, en modern klassiker. Men vem läser Lindegren idag? Det är ovanligt tyst om hans författarskap. Ett tecken på en författares popularitet är om det skrivs avhandlingar om författarskapet. Senast en avhandling publicerades om Lindegren var på 1980-talet. Gunnar Ekelöf, ett annat av modernismens stora namn, läses och diskuteras ännu på 2010-talet, men inte Lindegren. Varför är det så? Kanske är han mer samtida än vi tror.
Ett gyllene tillfälle att återupptäcka lyrikern Lindegren ges genom den kompletta utgåvan av hans dikter som kommer ut i samband med 100-årsdagen av hans födelse Erik Lindegren – Samlade dikter (Themis förlag). Det är en stor kulturhändelse. Förutom de tre diktsamlingarna mannen utan väg, Sviter och Vinteroffer finns nu tillgängliga i samma volym inte bara debutboken Postum ungdom från 1935 utan även spridda dikter i tidningar och tidskrifter och inte minst de 38 dikterna skrivna i samband med utställningen 1947 av Halmstadgruppens målningar. Utgåvan kompletteras med ett efterord av Daniel Pedersen, diktkommentarer och en kronologi över poetens liv och verk. Boken är en guldgruva för alla som vill sätta sig in i Lindegrens författarskap.
Jag börjar bläddra i boken och fastnar för de sprängda sonetterna i mannen utan väg. Det är en märklig upplevelse att läsa denna svit en högsommardag 2010. Det här är dikter som känns samtida in på bara huden. Vi befinner oss också i en apokalyptisk tid med en klimatkatastrof runt hörnet, ekonomisk kris, terroristhot och krig och konflikter i världen. Att boken orsakade en obegriplighetsdebatt när det begav sig är kanske inte så konstigt men idag är vi vana vid samplingsteknik, katalogstil och ett associativt skrivsätt.
Ett nyckelord i författarskapet är labyrinten som dyker upp redan i början av mannen utan väg. Det gäller att genom den orfiska sången ta sig ut ur tillvarons labyrint och finna en sannare existens. Sviter är väl den bok där Lindegrens dikter sjunger som allra vackrast om att ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans” för att citera den berömda raden i ”Arioso”.
Efter publiceringen av Vinteroffer 1954 tystnade Erik Lindegren som poet. Det har spekulerats mycket om orsaken men egentligen hade han med sina tre utgivna diktsamlingar sagt allt som behövde sägas. Vinteroffer utgjorde den logiska slutpunkten på ett författarskap, vars drivkraft var sökandet efter en annan mer autentisk verklighet. Den orfiske poeten tar i dessa dikter avsked både av sin konst och sin existens varefter han träder in i den nya tillvaron skildrad genom bilden av den mytiska visionära staden omgiven av murar.
O lycksalighet att slå upp sitt öga
och inte finnas till,
o murar som dansar i öknen […]
Murar dansande i min själ,
murar stödjande min kropp,
murar som jag kysser, som välsignar
att jag aldrig funnits till.
I Erik Lindegren – Samlade dikter möter man en poet som är vår samtida både genom sin apokalyptiska ångest och sin tro på en förvandlad värld.