Mannen som sänkte barnadödligheten
Bildningskanon. Som barn lärde jag mig att om någon hostade skulle man ta Roséns bröstdroppar, en effektivt lindrande medicin. Ingen berättade vem Rosén var eller vad det var i dropparna.
Lars Bäcklund. Professor emeritus i klinisk fysiologi.
Foto: Staffan Claesson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tittade i Nationalencyklopedin, tryckt 1995. Där finns han inte ens nämnd. Bara bröstdropparna och hans son, som bar samma namn. Det är faktiskt besynnerligt. Trots att jag visste en hel del om denne framstående man lärde jag mig mycket vid läsningen av en utmärkt biografi över honom, skriven av den pensionerade barnläkaren och docenten Iréne Sjögren. "Mannen som förlängde människolivet. Nils Rosén von Rosenstein", tryckt inför 300-årsjubileet 2006. Boken berättar en mycket fascinerande framgångssaga för tre sekler sedan.
Bokens namn, mannen som förlängde människolivet, syftar på den dåtida skrämmande höga barnadödligheten som genom Roséns insatser gradvis kom att sänkas. Omkring 20 procent av de nyfödda dog under det första levnadsåret och bara cirka hälften nådde vuxen ålder. Roséns insatser och omfattande författarskap medförde en väsentlig förbättring av barnavården och bidrog verksamt till att dödligheten började avtaga.
Rosén förstod inte bara betydelsen av en god sjukjournal (patientjournal) utan även vikten av bättre hygien, näringsriktig föda, vätsketillförsel vid bristsituationer, vådan av åderlåtning och det ständiga hotet från smittkoppor. Han verkade kraftfullt för den smittkoppsympning som då var möjlig och kunde även därigenom sänka dödlighetstalen.
Rosén var en stor vetenskapsman och världsberömd svensk. Han var medicinprofessor i Uppsala men är nu förvånansvärt okänd här. Han var kunglig livläkare trots att han främst var barnläkare. Hans berömmelse var så stor att han blev kallad pediatrikens (barnläkekonstens) fader. Han reformerade den dåvarande läkarutbildningen och stöddes häruti av Linné.
I sin doktorsavhandling beskrev Rosén hur en sjukjournal skulle ställas upp. Viktiga saker skulle dokumenteras för att informera andra läsare och patientens sjukdomshistoria skulle noga beskrivas. Han lade helt enkelt grunden till hur man korrekt skulle beskriva den sjuke, principer som har gällt intill vår egen tid. Han författade vetenskapliga skrifter om barnhälsovård. Dessa skrifter började komma 1753 i den vitt spridda almanacka som Vetenskapsakademien utgav. Dessa samlades i bokform 1764 under titeln Underrättelser om Barn-Sjukdomar och deras Bote-Medel, världens första lärobok i pediatrik. Den utkom på 10 olika språk och en förbättrad version fortsatte att utkomma långt efter hans död. Hur kan en sådan man, Linnés vän och jämlike, kollega och faktiskt även husläkare vara så bortglömd?
En förklaring som författarinnan är inne på är Roséns personliga anspråkslöshet. Hans betydenhet gjorde att han fick sin grav i Uppsala domkyrka men ingen vet var. Boken söker förklaringar hur Roséns idéer föddes och pekar på betydelsen av kvinnokunskap när det gällde barnavård. Smått unikt var att Roséns mor fick alla sina nio barn att överleva i en tid då det normala var att hälften inte blev vuxna. Släktskildringen är omfattande. Det är ett sätt att ge en bred bild av livet för 300 år sedan och hur god kunskap kunde traderas. Det kanske inte är så märkligt att en mor som fick alla nio barnen att överleva hade en son som lärde många andra hur barn skulle överleva.
Idag återfinns dock hans namn i stadsbilden. Invid Akademikvarnen ligger den vackra Rosénparken, nära hans gamla arbetsplats och bostad. Under Linné-året 2007 fick även hans gamle vän en minnesplats.