Mann trampar i gamla spår

1933. Depressionens USA. En hel brottsvåg sköljer över landet. I spetsen går gangsterledarna John Dillinger (Depp), Baby Face Nelson och Pretty Boy Floyd (Tatum) som rånar banker på hysteriska summor. Polisen är maktlös till den dag då den legendariske FBI-chefen J. Edgar Hoover tillsätter agenten Melvin Purvis för att leda den numera beryktade jakten på Dillinger.

Det finns några få skådespelare som har förmågan att helt på egen hand bära upp filmer till och med när manuset brister. På den kvinnliga sidan är Meryl Streep och Nicole Kidman i en helt egen division. Bland de manliga skådespelarna är Johnny Depp definitivt en av de största. Det är därför svårt att inte ha höga förväntningar på Public Enemies, särskilt när Michael Mann står för regin och Depp ackompanjeras av en utmärkt ensemble bestående av bland andra Marion Cotillard och den alltid sevärde Christian Bale som har sin karriärtopp just nu och verkar vara överallt.

Dessvärre uteblir succén. Filmen lider för det första av ett syndrom som verkar bli allt vanligare på bio: den är för lång. Mann kunde gott ha gått in med stora saxen och klippt bort en halvtimme. Vidare är den en blek 30-talsvariant av Heat: två stora skådespelare på var sin sida av lagen, långa scener med pampiga skottlossningar, katt-och-råtta-jakt etc. Figurerna är nonchalant gestaltade och som åskådare får man inget riktigt grepp om dem, särskilt inte Bales Purvis. Dessutom bryter Mann formen onödigt många gånger med skakig handkamera och extrema närbilder som inte alltid känns helt rätt.

Depp då? Jo, han är som vanligt lysande även om han ibland spelar över och är långt ifrån Donnie Brasco-formen. Det beror dock mer på manuset och regin. Filmens stora behållning är annars den ömsint skildrade relationen mellan Dillinger och Billie Franchette. Här lyckas regissören ge en djupare bild av figurerna och den attraktiva charm som ofta tillskrivs de stora maffialedarna. Cotillard är utmärkt i rollen som Franchette och hanterar Manns närbilder briljant genom sitt minimalistiska skådespel.

Summa summarum är Public Enemies en sevärd film som dessvärre ofta trampar i gamla spår. Maffiagenren är mycket svår att hävda sig i och Mann är inte i närheten av Scorseses och Coppolas klassiker eller exempelvis Sam Mendes' Road to Perdition. Han är dock lika långt ifrån sina egna mästerverk Heat, The Insider och Collateral. Bara att ta nya tag och komma igen.

Mann trampar i gamla spår

Manns skildring av den berömda jakten på John Dillinger är sevärd även om den trampar i gamla spår, skriver Hanif Sabzevari.