Manlig övernaturlig skönhet i fokus

Någonting har hänt med tonårsfilmen efter tv-serier som OC och Skins. Soundtracken är bättre, miljöerna exklusivare, fotot dyrare och glossigare. När Chris Weitz, regissör till bland annat två American Pie-filmer, tog sig an New Moon fick han skriva ett öppet brev till fansen där han lovade att vara trogen "Twilights universum". Fansen kan andas ut för regissörsbytet märks knappt - varför ändra på ett vinnande koncept?

New Moon tar vid där Twilight slutar: i den omöjliga kärlekshistorien mellan den åldrande, ofullkomliga människan och den evigt unga, perfekta vampyren. Passionsberättelsen är stark och omöjlig. Romeo och Julia får slå an tonen för resten av filmen. Om Twilight var en dagdröm om att plötsligt bli utvald av den snyggaste killen i skolan, är New Moon en tonårsfantasi om varför samma kille gör slut (han vill skydda mig, han är rädd för sina känslor, han älskar mig egentligen). För hennes egen skull måste nämligen vampyren Edward lämna Bella. Den efterföljande depressionen hanterar Bella genom att söka adrenalinkickar. Samtidigt fördjupas hennes vänskap med barndomsvännen, quilette-indianen och varulven Jacob, spelad av en uppumpad och lite klämkäck Taylor Lautner som får stå för filmens få lättsamma inslag.

Varulvar och vampyrer ställs sedan mot varandra. Jacobs kroppstemperatur ligger på ständiga 42 grader medan Edward är kall som is och sten. Jacobs nakna torso är deffad och gyllenbrun medan Edwards är marmorvit och glittrar i solljus. Vampyrfamiljens ekonomiska tillgångar och snabba bilar kontrasteras mot indiankrimskrams och motorcyklar. Ändå har Edward och Jacob mer gemensamt än man kan tro. Båda är i filmen främmande och objektifierade - manlig skönhet står i fokus. Ett nyckelbegrepp i New Moon är "female gaze"; kameran glider smäktande över Pattinsons käke och Lautners svällande muskler.

Precis som i fallet med Twilight är filmens intrig betydligt tajtare än bokens. Handlingens oregelbundna komposition har man försökt överbrygga med sekvenser där varulvarna springer runt i skogen ackompanjerade av indielåtar. Det fungerar förvånansvärt bra. Ändå önskar man att Weitz hade vågat trotsa fansen ytterligare något för att bli av med den värsta stolpigheten.

Men låt oss inte hymla, denna film är helt avhängig av att sexualiseringen fungerar och att romantiken berör. Lyckligtvis är New Moon nästan så allvarstyngt romantisk och vibrerande av återhållen åtrå som man kan önska. Den tidlösa sagan om omöjlig kärlek kryddas visserligen med kitschiga samtidsmarkörer som e-post, och tuffa Kristen Stewart är bättre än Robert Pattinson på att leverera urvattnade repliker.

Ändå lyckas Pattinson med blottade höftlinjer och plågade ögon bli den drömprins han måste vara. De två huvudrollsinnehavarna och andra stabila skådespelarinsatser av Billy Burke i rollen som Bellas pappa och Anna Kendrick som den ytliga kompisen Jessica, gör New Moon till ett påkostat, solitt hantverk, en värdig uppföljare och en spännande upptakt inför del tre.

Manlig övernaturlig skönhet i fokus

Mannen objektifieras med kvinnlig blick i New Moon, en värdig uppföljare i den omtalade Twilight-serien, konstaterar Malin Nauwerck.