Mångstämmigt i Missionskyrkan

Allmänna Sången med sin dirigent Cecilia Rydinger Alin var verkligen ambitiösa i Missionskyrkan i söndags. Ett konsertprogram fullt med mångstämmig, stundtals harmoniskt komplicerad och röstresurskrävande musik hade man satsat på. Redan från början ställdes krav: J S Bachs 8-stämmiga motett Singet dem Herrn ein neues Lied, som man dessutom valt att sjunga a cappella i stället för med colla parte-instrument och generalbas som Bach själv avsett. Musikens snårigt kontrapunktiska stämföring med långa, stundtals snabba melismer ställer stora krav, liksom de växlande känslouttrycken. Kören hanterade verket med god sångteknik och uttrycksfull frasering i genomgående ganska livliga tempi; särskilt den andra satsens växelverkan med kör 2 som koralsjungare och kör 1 som extrastämmor à la koralförspel på orgel.Så fransk körmusik från 1900-talet: F Poulencs motett Timor et tremor, återhållsam och djupt berörande musik, engagerat framförd. Därefter två motetter av organisten M Duruflé: Ubi Caritas och Tantum Ergo, med klang som i fransk orgelmusik och med listig kontrapunkt, som i andra motettens kanon mellan två stämmor. Bra stäm- och uttrycksbalans kunde körens skickliga tolkning förmedla.Dubbelkör igen! Den schweiziske tonsättaren Frank Martins Mässa från 1920-talet är nämligen komponerad just för det (man framförde de tre mittsatserna). En helt egen, spetsigt kryddad klang- melodi- och uttrycksvärld med den liturgiska musiken och texten i centrum för känslostarkt tonmåleri. Allt blir till ett vokalt kraftprov som kören skickligt hanterade; men visst längtade man ibland efter stor katedralklang, i synnerhet i den avslutande Osanna-kulminationen.Det kan inte hjälpas, men efter detta mästerverks mästerliga framförande kom en liten känsla av nedförsbacke smygande. De två verk av J Jersild och J Françaix som följde var på sitt senromantiskt fritonala sätt vackra, men hade svårt att beröra.Men sista verket var något extremt krävande att avsluta en konsert med: A Schönbergs år 1907 komponerade körverk Friede auf Erden. Extremt snårig senromantisk harmonik i många röstomfångskrävande stämmor; dessutom ett långt verk som kräver rätt helhetsuppbyggnad. Kören skötte sig med den äran (extra eloge till de höga sopranerna och de djupa basarna) och gav konserten en meningsfull slutpunkt: Må det (för)bli fred på jorden.