Mångfasetterad våryra

"Allmänna Sången möter Bengan Janson och Svenska Lyxorkestern" var körens rubrik på sin 151:a Vårkonsert. De två programhalvorna var grovt indelade i a cappellasånger med enbart en kör, Lyxorkestern (bestående av piano, trummor, kontrabas, flöjt och violin) tillsammans med dragspelssolisten Janson och med inslag av kör och instrument tillsammans.Av körens a cappellainslag kan först nämnas Trois poèmes de Paul Valéry med musik av Jean Françaix. Det är mångstämmig musik, ibland uppdelad i mans- och damkör och till och med med solokvartett, livlig eller lugn, alltid med temperament. Fraseringen är vacker och med så säker intonation man kan begära.Andra halvans inledning med Karin Rehnqvists finurliga sättning av I himmelen med kör, halvkör i mittgången och två kulande solister i superstereo från läktaren var en riktigt härlig upplevelse.Senare framfördes tre av Benjamin Brittens Five Flower songs, där Britten med svår rytmik och fritonalitet behandlar kören som en vokal orkester med kvasiimpulsiv dynamik. Det är vital och fräsch vårmusik framförd exakt och inkännande.David Wikanders klassiker Kung Liljekonvalje sjöngs med sådan inlevelse att publiken satt bergtagen. Bengan Janson var omväxlande solist och en klangkälla bland and­ra i Lyxorkestern.I första programhalvan spelades bland annat Novelty Accordian av Erik Frank, dansbandslir med swingtendenser och läckra solon av dragspel och kontrabas.Strax därpå skruvades tempot upp ännu ett snäpp med Beiritz waltz av Richard Galliano, en rapp och rolig rytmisk lek. Finns det swingvals? Så lät det i alla fall.I andra programhalvan slog man ihop en folklåt och en Sylvainschlager till ett eget smaksatt hopkok med det passande namnet Vildkatten, en stunds riktig happy jazz.Lyxorkestern har en suverän arrangör i Hans Gardemar, och han har också arrangerat de inslag kör och orkester gjorde tillsammans.I Polska efter Byss Kalle åstadkom kör och instrument ett enastående tunggung tillsammans, inklusive ett riktigt tjosan dragspelssolo. En höjdare tyckte även publiken.Den lågmälda Låt till Far av dalkarlen Pers-Erik blev vacker och smått rörande i läckert arr och utförande.Vivaldis välkända Largo ur Piccoloflöjtskonsert C-dur blev i sin finkänsliga kombination av flöjtsolo med kören som nynnande "stråkorkester" ännu en andlös upplevelse.Konsertavslutningen blev en rättvist sammanfattande final. Jules Sylvains sång Månskenspromenad blev i sitt kluriga arr till en värdigt kryddad 40-talsschlager där två pardansande Allmänna sångare ytterligare förhöjde glädjen. Och den virtuost knepiga Hambo om bakfoten av Svend Asmussen (jodå, försök dansa hambo i femtakt så behövs allt en extra fot) blev med fiolsolo, handklappande och bap-bap-ande kör plus extra dragspelsimprovisation till en vildsint glad och perfekt final. Se, det var en vårkonsert av ädel årgång med spritsig bouquet.